Harriet och ”Den blå diamanten”

Harriet är 13 år och bor på Lidingö – hon föredrar dessutom byxor framför kjol och när hon blir stor ska hon bli detektiv, precis som hennes pappa Jerka. När vi kommer in i boken håller han på att utreda den mystiska stölden av den blå diamanten. Harriet beslutar sig för att försöka knäcka nöten själv och till sin hjälp har hon en bunt kompisar som inte tvekar när äventyret knackar på dörren.

Det första som slår en när man läser den blå diamanten är att Harriet är väldigt ung. Hon är bara tretton men hon är tuff och alla hennes kompisar är pojkar. Hon är till och med hedersmedlem i det lokala gänget tillsammans med Gunnar som sitter i rullstol. Fullvärdiga killar verkar de inte vara. Hon är ju tjej och han sitter i rullstol. Men gänget gillar dem ändå och har inga problem med att låta Harriet styra och ställa. Det är ändå hon som är stjärnan i boken. Du kan läsa mer om henne på den här sidan.

Den här boken gavs ut en kort tid innan Wahlströms gav ut den första boken om Kitty. Året var 1952. Precis som Kittyböckerna skrevs boken under pseudonym, så någon Ingela Ek finns inte. Däremot finns Ivar Ahlstedt som var den verkliga författaren bakom den här boken.

På många sätt påminner Harriet om Eva-Lotta ifrån Kalle Blomkvistböckerna. Den första boken i den serien gavs ut 1946 och har nog inspirerat Ivan när han skrev den här historien. Varsamt försöker han göra Harriet till en underbarn med huvudet på skaft. Straffet för självständiga flickor blir som vanligt att man dödar mamman. Det gäller Kitty, Penny Parker, Mary, Lou och Harriet. Ingen har någon mamma kvar i livet.

Istället har Harriet ett helt gäng med kompisar. Det är Kaifas, Buffalo, Acke, Macke, Taikon och Lukas. Kaifas är ledaren men förutom Harriet handlar inte särskilt mycket om honom. I alla fall inte i den här boken. Däremot spenderas en viss tid åt Taikon och Lukas. De får utföra de mer actionfyllda scenerna. Som när Lukas införskaffar sig en vattenpistol. 😀

Lukas är en hård förhandlare.

Av de olika karaktärerna är det Lukas man gillar mest och han påminner om någon av tvillingarna från böckerna om tvillingdetektiverna som Ingela Ek/Ivar Alhstedt också skrev.

Slutsats och betyg

Den här boken gjorde mig nostalgisk. Jag är ju född och uppvuxen i Stockholm. Sedan såg jag Eva-Lotta och hennes gäng för mitt inre när jag läste den här boken och NK. För varuhuset i boken måste vara NK. Det har jag bestämt. 😉

Jag gillade historien i den här boken. Där Ivar är rätt duktig på att ta fram de olika personernas karaktärer, något som man ibland missar i Kittyböckerna. Dessutom bygger dessa personporträtt ofta på en god portion humor. Som kanske är mer påtaglig när pojkarna beskrivs. För jag tänker att Ivar faktiskt har kämpat lite mer att få ihop karaktären Harriet. Han vill göra henne tuff – inte lika barnslig som pojkarna och jag tycker att det fungerar. Men som konsekvens är Harriet inte lika lattjo som Lukas. Sedan vet jag inte heller om man verkligen behöver ett helt killgäng som uppbackning för att få historien att flyta. Hade inte Harriet kunnat lösa mysteriet helt själv?

Det är de här små detaljerna som jag tror gör att Kitty blir populärare bland flickor. Dessutom är Kitty 16 (i den första boken om henne) och inte 13. Jag vet själv att en av de saker som jag verkligen gillade när jag läste om Kitty var att hon var äldre. Hon blev därmed en förebild, inte någon cool person i min egen ålder som jag inte lyckades vara.

Trots allt detta tyckte jag ändå väldigt mycket om den här boken. Den har dessutom ett bra och underfundigt språk och jag ger den en stark fyra i betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att Gunnar tappas bort i historien. Jag hoppas han tar mer plats i nästa bok.
Bäst: Episoden med Lukas och gräddkolan. 😀

Övrig information

Antal sidor: 133
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1952
Bokomslag: Bertil Hegland
Wahlströms boknummer: 660

Föregående bok: –
Nästa bok: Den försvunna tavlan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *