Juveleraren Faber spärrade upp ögonen och började berätta om fotografiet som Kitty hittat.
– För många år sedan, när revolutionen kom till Alexandras hemland, fördes den här pojken i hemlighet bort av sin trogna barnsköterska. Hans föräldrar  och systrar, ja hela familjen med undantag av farmodern, tillfångatogs av upprorsmännen.
– Så fruktansvärt, sa Kitty.
– Ja. Sedan dess har Alexandra letat efter sitt försvunna barnbarn. Därför är det viktigt att vi hittar Francis Baum.

Att den här boken är inspirerad av myten om Anastasia kan det inte råda något tvivel om. Sedan har historien kryddats några mystiska smycken och ett gäng ficktjuvar. De verkar vilja stjäla varje plånbok de kommer över – inklusive Carson Drews.

Utöver det gör Helen Corning ett glatt återbesök efter sitt besök i Paris. Med sig har hon en vännina i form av modeskaparen Katarina. Sedan figurerar som vanligt George och Bess, liksom Ned. En ovanligt både elak och romantisk Ned.

Genom historien lär Kitty också känna fru Alexandra, smyckeshandlaren Faber, David Dorrance och Michael.

Anastasia och Anna Andersson

När den ryska revolutionen drog igång i Ryssland, 1917, togs tsarfamiljen till fånga av revolutionärerna. Ett år senare, under sommaren, avrättades familjen. Inklusive alla barnen – Olga, Tatiana, Maria, Aleksej och Anastasia.

Senare skulle ryktet börja gå om att  Anastasia egentligen hade överlevt avrättningen. Ett flertal kvinnor påstod att de var Anastasia. Mest känd av dom var en kvinna som kallade sig Anna Anderson.

1920 försökte hon ta livet av sig i Berlin. På grund av det las hon in på ett sinnessjukhus men hon vägrade att uppge sitt namn. Istället kallade hon sig för fröken Okänd. En annan patient tyckte sig ändå känna igen kvinnan och trodde att hon var storfurstinnan Tatiana. Den idén spred hon till de ryska emigranterna som flytt till Berlin. En av dom hade tidigare arbetat som kammarjungfru vid det ryska hovet. Hon besökte Fröken Okänd och visste på en gång att kvinnan inte alls kunde vara Tatiana. Hon var alldeles för kort. Efteråt menade Fröken Okänd att hon aldrig själv hade påstått att hon var Tatiana. Däremot var hon den yngre systern Anastasia.

Strax efter det skrevs hon ut från sjukhuset och blev genast hembjuden till olika ryska emigranter som trodde att hon var Anastasia. Till slut hade övertygelsen och ryktet spridit sig så pass att till och med storfurstinnan Olga Alexandrovna ville träffa kvinnan. Mötet ägde rum på ett sjukhus, 1925, där Anna på nytt hade blivit intagen.

Olga hade varit Anastasias faster och hon besökte Anna tillsammans med tsarbarnens läkare med fru. Tillsammans hade dom svårt för att bestämma sig. Var kvinnan den riktiga Anastasia eller inte?

En tid efter besöket uttalade sig storfurstinnan och lät meddela att hon inte trodde att kvinnan var Anastasia. Det gjorde inte heller läkaren. Däremot hade hans hustru konstaterat att att kvinnan hade en snedställd stortå. Precis som Anastasia hade haft.

Det hindrade inte kvinnan från att fortsätta att hävda att hon var Anastasia. Så till den grad att hon senare inledde en rättsprocess för att bli erkänd som storfurstinnan Anastasia. Den skulle pågå länge och i slutändan blev domen att det varken gick att fastställa att hon var Anastasia, eller att hon inte var det. Det blev en tummetott helt enkelt.

Så småningom började kvinnan kalla sig Anna Anderson. Det skulle förbli hennes namn under den resterande delen av hennes liv. Det livet skulle till stora delar spenderas på besök hos olika anhängare som trodde att hon nog ändå var Anastasia ändå.

1984 avled Anna Anderson. Fem år senare påträffades kvarlevorna efter tsarfamiljen men dom efter Anastasia och Aleksej saknades. Det talade alltså för Annas påstående.

2008 kom ändå sanningen fram. Kvarlevorna efter dom sista två barnen hade hittats och identifierats. Anna var inte Anastasia och genom DNA-tester antogs hon istället vara en tysk-polsk kvinna som hette Franziska Schanzkowska.

Den här historien måste Mildred Wirt Benson ha hört och inspirerats av när hon skrev ”Kitty och det mystiska juvelskrinet”. Fast i boken är det försvunna barnet en prins istället.

Som grädde på moset har hon dessutom lagt till en juvelerare, Faber. Som måste vara inspirerad av Peter Carl Fabergé. Mest känd för dom juvelprydda påskägg som han gjorde till tsarfamiljen varje påsk.

Mildreds historia

Jag vill minnas att jag tyckte om den här historien redan som barn. Då visste jag inte hur inspirerad den var av verkliga händelser. Men om man ska inspireras av något är myten om Anastasia och Fabergés mystiska ägg inte en dålig mall att gå efter. Det är bra.

Sedan finns det några enorma brister också. Som när Ned och Buck i värsta mobbingstil överger prinsen på ön. Det tycker jag är rent osmakligt. Hur ovänlig prinsen än nu mår vara. Dåligt Ned.

Jag tycker också att historien är lite väl tunn och det sänker också betyget. Det blir en fyra.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Neds oväntade mobbing.
Bäst: Smycket med den hemliga koden. Som bekant gillar jag allt sånt.

Övrig information

Antal sidor: 187
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1962
Bokomslag: Bertil Hegland
Boknummer Wahlströms: 1118-1119
Upplagor:
1 – 1962
3 – 1965
4 – 1966
5 – 1967
6 – 1968
7 – 1971
8 – 1973
9 – 1974
11 – 1977
12 – 1980

Originaltitel: The Clue in the Jewel Box
Utgivningsår i USA: 1943
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och den försvunna skattsökarkartan
Nästa bok: Kitty och hemligheten på den gamla vinden