Kitty och ödeslottets hemlighet (och gendetektiver)

Helt plötsligt får Kitty ett paket med okänd avsändare. I paketet ligger en fin och värdefull månsten som ska skydda Kitty. Det står det nämligen på den bifogade lappen. Det står också att hon förmodligen kommer att behöva det framöver…
Stenen följs upp av flera märkliga saker. Som alla hänger ihop Kittys försök att hitta pensionärsparet Bowens försvunna barnbarn. Spåren leder till Månstensdalen.

Månsten
En vacker månsten.

För flera år sedan lämnade Bowens USA för att missionera i Afrika. Flera år senare återvänder de och hoppas givetvis kunna återse sitt barnbarn. Snart visar det sig att hon förmodligen bortadopterats. Istället har någon låtsas vara flickan för att få ut arvet efter föräldrarna. Så när Kitty kommer in i bilden är båda spårlöst försvunna.

Sökandet efter dem börjar där de sågs senast, i Månstensdalen. Kitty tar med sig Bess och George dit. På vägen förföljs de av mystiska människor. Väl i staden upptäcker de också ett slott som verkar dölja en del hemligheter.

Boken och gendetektiver

The Moonstone Caste Mystery
Originalomslaget till boken.

Även den här boken skrevs egentligen av Harriet Stratemeyer. Året var 1963. Samma år som John F. Kennedy sköts ihjäl och Martin Luther King höll sitt tal om vikten av drömmar. I Sverige råder av en smittkoppsepidemi som leder till att flera personer avlider. Under sommaren grips även Stig Wennerström för spioneri. Det var ett minst sagt turbulent år. Som så många år under 60-talet. Inget av detta märks egentligen i Kittyböckerna.

Däremot påminner mig den här boken om en mycket färskare händelse. Nyligen lyssnade jag på ett mycket intressant podcastavsnitt av The Daily – om gendetektiver. I det avsnittet berättades en historia om en liten flicka som växte upp tillsammans med sin pappa. Några grannar märkte snart att flickan inte hade det så bra och erbjöd sig att hjälpa till med flickan. Snart upptäckte de att flickan hade det värre än de tidigare trott. Hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp och de kopplade därför in socialtjänsten.

I ungefär samma veva försvinner pappan spårlöst. Polisen efterlyser honom. Han tillfångatas, hamnar i finkan och försvinner sedan igen efter att ha avtjänat sitt straff. Ett par år senare anhåller man honom igen. Då för mord. I samband med det tar man mannens fingeravtryck och upptäcker då att mannen använt sig av flera olika alias. De bestämde sig också för att ta mannens DNA. Den jämförde de med den lilla flickans. Då visar det sig att hon inte är hans biologiska dotter. Så vem är hon och hur hamnade hon i mannens vård?

Polisen har inte mycket att gå på. Tills de kommer på idén att ”man kanske skulle kunna göra en slagning mot DNA-registren som vanliga människor använder sig av?”. Där kan den här berättelsen lätt leda till en diskussion om personlig integritet och sådant. Men jag hoppar över den.

Via DNA-registret hittar man flickans pappa, men eftersom han var gift vid tillfället vill han inte veta av en okänd dotter. Den inställningen har däremot inte flickans morfar. Via honom får de reda på att flickans mamma, tillsammans med dottern och en mystisk man bara hade försvunnit försvunnit för många år sedan. Den mannen var förmodligen samma man som var ihop med flickans mamma. Han hade nämligen en historik av att göra just så. Bli ihop med en kvinna, kidnappa henne och barnen. Oftast mördade han dem också. Mannen visade sig nämligen vara mer känd som The Bear Brook Killer.

Jag kunde inte undgå att se parallellerna mellan den försvunna flickan i Kittyboken och den försvunna flickan i verkligheten. Dessutom är det här med gendetektiver väldigt spännande. Hade Kitty haft tillgång till den tekniken hade boken bara varit hälften så lång.

Att hitta en okänd förövare med hjälp av gendetektiver handlade också dokumentären ”Murder in Italy” om. Den hittade jag här:

Slutsats och betyg

Det här är ytterligare en stabil insats. Boken puttrar på, liksom historien. Jag gillar miljön med den lilla staden och kvinnan som jobbar på gästhuset. Sedan tycker jag kanske inte att det är helt lyckat när Kitty tar ett alias. Det får henne mest av verka konstig. Även om jag förstår tanken bakom det.

Ett minus är också Neds, Burts och Daves insats. Det känns mest klumpigt att de ska ta sig dit. Jag tror att historien hade blivit bättre om flickorna fått klara sig själva. Scenen i slottet när Kitty blir inlåst hade blivit mer spännande till exempel.

Illustration
Illustration från den amerikanska versionen av boken.

Sedan gillar jag slutet, med skatten. Även om man undrar lite över skurkarnas motiv. Min uppfattning är att tjuvar oftast stjäl för att kunna överleva, som ett jobb. De här tjuvarna verkar däremot ha helt andra motiv. Adrenalin eller galenskap kanske. Det förtäljer inte historien och det fattas mig lite.

Nej, det blir en trea för  den här historien. Det är ok. Men alla logiska luckor drar ner betyget.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst (och bäst): Irene Insbruck:

Irene Insbruck

Bäst: Att återförena flickan med hennes mormor och morfar kändes fint.

Övrig information

Antal sidor: 199
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1992
Bokomslag: Rickard Lüsch
Boknummer Wahlströms: 1656-1657
Upplagor:
1-7 – 1972
8 – 1977
9 – 1979
10 – 1981
11 – 1984
12 – 1987

Originaltitel: The Moonstone Castle Mystery
Utgivningsår i USA: 1963
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och dockans hemlighet
Nästa bok: Kitty och smuggelmysteriet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s