Kittys favoritprogram på tv ska läggas ned. Istället vill tv-kanalens chefer visa ett program om matlagning. Men Kitty vill inte titta på mat. Hon vill se ”Lustiga huset” med den roliga programledaren Ödlan. Så hon ordnar en protestlista med texten ”Rädda Ödlan!” för att cheferna ska förstå att barnen verkligen gillar Lusiga huset.

Alla Kittys skolkompisar skriver på listan. Men när de ska lämna över den till tv-kanalen har någon ändrat texten till ”Släng ut Ödlan!”. Nu kommer lustiga huset helt säkert att sluta visas! Om inte Kitty kan lista ut vem som har förstört protestlistan…

Boken

Det här är den 44:e boken i Lill-Kitty-serien och den gavs ut 2001 för första gånge. I Sverige kom den ut 2009 och som den 29:e boken i serien. Som vanligt användes pseudonymen Carolyn Keene. Den verkliga författaren är hittills okänd.

Nu är det dags att göra uppror mot orättvisor. Kittys favoritprogram ska läggas ner och tillsammans med sina kompisar bestämmer hon sig för att protestera. En fin tanke som grundas i att allas åsikt är värdefull.

Sedan visar det sig att någon inte delar Kittys åsikt och förstör protestförsöket. Förmodligen handlar det om någon som gillar matlagningsprogram. Det är då vi introduceras för en kille som går i Kittys parallellklass. Han gillar naturvetenskap och experiment av olika slag.

Sedan dyker Brenda Carlton upp och ställer till besvär. Vi får också lära oss att Kitty och hennes vänner älskar Makaronilåda. Och vem gör inte det!

Slutsats och betyg

Jag förstår inte varför Lill-Kittyböckerna envisas med att behandla smådjur illa. Jag irriterar mig också på könsstereotyperna i den här boken. Det hade varit så mycket bättre om Dalton hade varit en flicka. Det känns nämligen trist att Kitty och hennes kompisar ska tycka att maskar, myror, etcetera, är äckligt. Hade det då inte varit coolt med en tjej som inte kände så. Som tyckte att naturvetenskap och experiment var ashäftigt!? Det finns sådana tjejer med. Men inte i Lill-Kittyserien. Trist.

Nej, jag är inget fan av den här boken. Även om jag tycker att tv-upproret är en rätt så kul idé för en bok som riktar sig till mindre. Som en liten handbok i att göra sin röst hörd. Synd bara att den överskuggades av annat.

Jag ger den här boken en väldigt svag tvåa i betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att Dalton inte är en flicka istället.
Bäst: Att flickorna får testa ny spännande mat. Jag blev hungrig!

Övrig information

Antal sidor: 86
Första upplagan
Tryckt i Falun, 2009
Bokomslag: Joanie Schwartz
Illustrationer: Jan Naimo Jones
Upplagor:
1 – 2009

Originaltitel: The Purple Fingerprint
Utgivningsår i USA: 2001
Andra omslag till boken: Jag hittade bara den amerikanska och svenska versionen.

Föregående bok: Spöket på teatern
Nästa bok: Boken som försvann