Genom 31 böcker jagar Mary och Lou den ena skurken efter den andra. De föräldralösa systrarna som bor hemma hos farbror Ned och tant Harriet, när de inte går i skolan, som i deras fall är internatskolan Starhurst. Inte sällan hjälper de någon stackare som håller på att bli snuvad på den konfekt de ärvt av en avlägsen släkting.
Mysterierna med Mary och Lou utspelar sig oftast i systrarnas hemstad Oak Falls eller vid skolan Starhurst. I några böcker beger de sig även iväg till mer exotiska ställen och länder. Oftast med hjälp av båten som farbrorn är kapten på, den beryktade Balaska.
Böckerna om Mary och Lou skrevs under samma pseudonym som Kittyböckerna. I många fall var också spökskrivarna desamma. Harriet Stratemeyer skrev den stora majoriteten av böckerna, liksom Mildred Wirt Benson. Samma personer som skrev de flesta av Kittyböckerna fram till 80-talet. De första böckerna om Mary och Lou skrevs ändå av en helt annan figur, nämligen Leslie McFarlane – mannen som skrev de första böckerna i serien om bröderna Hardy.
Mary och Lou var ändå Harriets projekt. Det var hon som kom på dem, i kölvattnet av succéerna med Kitty och Hardybröderna. Tyvärr skulle den relationen bestå – Mary och Lou hamnade alltid i kölvattnet.
Mary och Lou – lika som bär
Delvis tror jag att det beror på att Leslie och Mildred faktiskt aldrig gillade att skriva om Mary och Lou. De har framkommit i senare uttalanden från de båda. Tyvärr var de också dessa två som skrev de allra första böckerna om systrarna och la på så vis grunden till vilka Mary och Lou var.
För mig uppstår det stora problemet med serien där. Det visar sig nämligen att Mary och Lou är är som två kloner av varandra, förvisso med olika hårfärg. Men annars är det inte särkilt stor skillnad, allt som den ena gör hade den andra lika gärna kunnat göra. Det gör att man som läsare ibland undrar vem som är vem. Men, Lou är mörkhårig och Mary är inte det. Roligt nog visade det sig även att en av de svenska översättarna hade rört till det i en bok där det blev bakvänt.
Anledningen till att det blev så tror jag beror på att Leslie och Mildred helt enkelt inte var intresserade av Mary och Lou. Då är det även svårt att bli intresserad som läsare. När sedan Harriet tog över skrivandet var skadan redan gjord.
Lettie Briggs
Det är synd eftersom serien egentligen har potential. Den har också en ytterligare dimension jämfört med Kitty och Hardysarna, detta i form av en nemesis i Lettie Briggs. Kitty får ingen nemesis förrän i slutet på 80-talet och Hardybröderna får så småningom sin i form av en hel liga. Poängen är ändå att Danasystrarna hade en från första början.
Lettie Briggs går i samma skola som flickorna och hon är olidligt avundsjuk på dem för deras detektivframgångar. Det driver henne till att vilja göra livet surt för systrarna Dana. Det leder givetvis till att Mary och Lou hämnas och på slutet blir allt alltid surast för Lettie själv. Det hela ger böckerna lite extra krydda.
Redan som liten kom jag över någon bok med Mary och Lou och jag minns att jag inte var övertygad då heller. Ändå lät jag inte det hindra mig, när jag nu skulle läsa dem igen. Jag hade fel om en massa saker som liten, kanske Mary och Lou ingick i den kategorin… Nu gjorde de inte det.
Trots allt detta blev det ändå 34 böcker om systrarna. Hela 31 av dessa nådde den svenska marknaden, vilket är ett bra resultat. Mot slutet hann ändå tiden ikapp systrarna. Det var 70-tal och ingen ville läsa om några priviligierade systrar som gick på en internatskola.
Topp fem
Det betyder ändå inte att alla böcker är skit. Det är de inte. Här kommer min topp fem lista över de bästa böckerna i serien, mitt betyg syns inom parantes. Dessa erbjuder mysig läsning och en del elaka upptåg, signerade Lettie Briggs.