Kitty och tjuvgömman

Det dystra gamla kråkslottet låg där och ruvade i mörkret. Kitty var övertygad om att den man hon letade efter befann sig där inne. Försiktigt smög hon sig närmare. Till sin lättnad upptäckte hon två stora fönster i bottenvåningen hade lämnats på glänt. Med bankande hjärta hävde sig Kitty upp på fönsterbläcket.

Enemy match
Det amerikanska originalomslaget.

I den här boken måste Kitty hjälpa sin gamla vän Nina Ford. Hennes pappa har spårlöst försvunnit. Han försvann i samband med en översvämning, strax efter att ha blivit anklagad för ett brott. Nina är övertygad om att han är oskyldig.

Samtidigt får Kitty hjälp av en liten flicka, Midge, 14 år. Hon har läst allt om Kitty och betraktar henne som sin största idol. Däremot har ju Kitty ingen assistent därför erbjuder sig Midge att bli det. Kittys egna Dr. Watson.

Faktum är att den här boken inte innehåller särskilt många av de vanliga karaktärerna. George besöker sina morföräldrar i Kalifornien. Bess dyker upp ibland men har mest fullt upp med kommittén som hon sitter i. Dessutom är Ned som bortblåst.

Boken

I USA kom den här boken ut 1984, som den 73:e boken i serien. I Sverige kom den däremot ut som den 68:e boken i serien, två år senare. Boken var också den tredje och sista boken som skrevs av Richard Ballad – under pseudonymen Carolyn Keene så klart. Arbetstiteln var länge ”Tennis Story” (Tennishistorien) eftersom boken innehåller en sidplott om just tennis.

I boken får man också reda på att River Heights firar 200-årsjubileum. Det ska bli ett stort firande med parad och en officiell festens drottning, som givetvis är Kitty. Frågan är om hon kommer hinna delta. Mysteriet går givetvis före sånt.

Den större delen av mysteriet utspelar sig i Brighton som verkar ligga nära River Heights. Där flyter också en stor flod förbi. I den hamnar givetvis Kitty och Midge i samband med en farofylld roddtur.

Två personer paddlar över en flod.
Bokens stora actionscen utspelar sig på en flod.

I boken drabbas också en person av minnesförlust. En mycket vanlig åkomma bland människor i deckarböcker. Därför tänkte jag skriva ett inlägg om företeelsen vid ett senare tillfälle. När den är klar lägger jag upp en länk dit. 😀

Den här boken sticker främst ut eftersom Kitty främst löser mysteriet tillsammans med Midge som är en helt ny stjärna. Hon vill till och med kallas för Watson och genom boken duggar Sherlock Holmes-referenserna tätt. Allt det gör att den här boken skiljer sig från många andra Kittyböcker. I skrivande stund vet jag inte om Midge kommer att dyka upp fler gånger i serien, men jag tror inte det.

Watson = Midge
Watson = Midge

En annan ny företeelse i den här boken är det faktum att den inte innehåller några reflektioner över Bess och hennes relation till mat. Å andra sidan stör jag mig inte så mycket på det. Chet Morton gillar mat precis lika mycket som Bess men det reagerar inte lika många på. Däremot blir det problematiskt när Bess ska banta i böckerna. För det gör inte Chet.

Slutsats och betyg

Midge är verkligen en frisk fläkt i den här boken. Hon har humor, mod och entusiasm. Hon ger dessutom Kitty lite moderliga och mjuka kvalitéer som känns trevliga. Samtidigt är Midge inget barn. Hon bidrar till mysteriets upplösning och räddar Kitty ur kniviga situationer som en alldeles ypperlig assistent.

Midge tycker att det är skönt att Kitty inte alltid är perfekt.
Midge är precis lagom kaxig, med glimten i ögat.

Kanske påminner deras relation om Frank och Joes, med humorn och viljan att lösa mysterium till varje pris. Den har ju inte alltid Bess, George eller Ned. Midge, däremot, älskar det precis lika mycket som Kitty (Frank och Joe).

Sedan tycker jag kanske att deras relation överskuggar själva mysteriet. Som blir sekundärt på något vis. Det är inte särskilt sofistikerat faktiskt.

Däremot gillar jag miljön och scenerna som utspelar sig i floden och grottan – när de utforskar närmiljön. Den får man en rätt så fin känsla för.

Jag tycker ändå att det här är en intressant bok, främst på grund av Midge. Därför blir det en fyra i betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: En man blir bortsvept med en flod och får minnesförlust. Samtidigt är ett kassaskåp på vift. Mysteriet känns lite klumpigt på något vis.

Martin Sheen
Martin Sheen

Bäst: När Kitty och Midge ger sig ut på floden. Då blir det äventyr och åka av. 😀

Egen notering: Visst ser mannen på omslaget ut som Martin Sheen?

Övrig information

Antal sidor: 185
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1986
Bokomslag: Hector Garrido
Boknummer Wahlströms: 2410
Upplagor:
1 – 1986
2 – 1990
3 – 1994

Originaltitel: Enemy Match
Utgivningsår i USA: 1984
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty vid Andarnas berg
Nästa bok: Kitty och videomysteriet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s