För några år sedan fyllde bokförlaget B. Wahlströms hundra år. Sedan starten 1911 har mycket hänt på förlaget. Deras böcker har hånats och hyllats, delvis för utgivningen av Kittyböckerna. Länge drevs förlaget av familjen Wahlström, närmare bestämt av Birger, Bo och Bertil. Den här artikel är den första av tre som kommer att handla om dem och bokförlaget de B. Wahlströms. 

B för Birger

Det var som sagt Birger som startade företaget. Han föddes Knut Birger Wahlström i Malmö 1885 och hans historia är faktiskt inte så olik Edward L. Stratemeyers. Som tioårig pojke flyttade han tillsammans med familjen upp till Stockholm. Där började han han arbeta som springpojke åt Jarl Falks bokhandel, innan han gjorde värnplikten. Efter militärtjänsten återvände han till bokhandelsbranschen och tog anställning för Minerva bokhandel.

De första böckerna

Det visade sig att Herr Wahlström hade en viss talang för det här med böcker. Några år senare rekryterades han nämligen av Ljus förlag som precis hade startat en så kallad enkronasserie. Böcker som gavs ut i stor upplaga till ett billigt pris. Birger föreslog att böckerna skulle göras ännu billigare, 25 öre, då skulle de nog sälja ännu mer, tänkte han. Det trodde däremot inte chefen på Ljus. Så Birger slutade. Han hade 3000 och med dem som instats startade han eget. Det var den 1 april 1911.

Så småningom gav han också ut en 25-öresbok, ”Vildmarkens dotter” av James Curwood, som blev en stor succé.

Ungdomsböckerna

1914 kom han ut den första ungdomsboken ”Skogslöparen” av Gabriel Ferry. Den kostade en krona.

De första 25 böckerna kallades för ungdomsböcker men riktade sig ändå främst till pojkar. De var indian- och äventyrshistorier. De hade inte heller den gröna rygg som sedan skulle bli klassisk. Istället hade de första Wahlströmsböckerna grå rygg ända fram till 1923. Det inkluderade även de första ”flickböckerna” som lanserades som ungdomsböcker med ett tillägg som gjorde det tydligt att det ändå rörde sig om en ”flickbok” och inget annat.

Den första flickboken som gavs ut var ”Lilla prinsessan” av Frances Hodgson Burnett och det var nummer 26 i ordningen.

Av de första hundra böckerna som B. Wahlströms ungdomsböcker gav ut var ungefär hälften äventyrsromaner, en fjärdedel indianböcker och en fjärdedel flickböcker.

Från 1923 och framåt har delas Wahlströms ungdomsböcker in i röda och gröna ryggar. Röda flickböcker och gröna ungdomsböcker. Så kallas de fram till 1984 då alla böcker blir ungdomsböcker – oavsett ryggfärg.

Wahlströms böcker brukade tryckas upp i stora upplagor – 25 000–40 000 exemplar, vilket var mycket på den tiden. Dessa såldes initialt av kringresande försäljare. Senare kom de till bokhandeln. Ännu mycket senare kom de till biblioteken som länge vägrade ta in många av dem eftersom de tyckte att de representerade ”dålig litteratur”. Turligt nog var de billiga att köpa, för alla dem som struntade i det och ville läsa dem ändå.

Filmen och familjen

Affärerna gick bra och den äventyrslystne Birger bestämde sig för att satsa på ett nytt projekt. I filmbranschen! 1922 investerade han pengar i stumfilmen ”Anderssonskans Kalle”. Historien om den busige Kalle på söders höjder gjorde sedan stor succé.

Birger skulle fortsätta att investera i filmprojekt ända in på 30-talet. Då han slutade och fokuserade på förlaget och familjen får man gissa.

1915 hade han gift sig med Lillie Öhrwall. Äktenskapet skulle hålla livet ut och resulterade i två söner och en dotter. De föddes alla mellan 1916 och 1920. Tyvärr gick dottern bort vid blott femton års ålder. Varför har jag inte lyckats lista ut.

Sönerna hette Bo 1916 och Nils och det var Bo som skulle ta över Wahlströms förlag. Honom går det att läsa mer om i nästa del.