En sak som slår den som som läser gamla Kittyböcker, Miss Marple och annan litteratur som skrevs under den första hälften av 1900-talet är att kvinnorna i böckerna svimmar påfallande ofta. Idag känns allt det här väldigt främmande så jag började undra; var det verkligen så förr? Och i så fall varför?

Svimningsanfall är något som drabbar oss när hjärnan inte får tillräckligt med syre.

Under min levnad har jag aldrig sett en person svimma. Däremot har jag själv gjort det ett par gånger. När jag var yngre, på grund av mitt låga blodtryck. När jag pratat med andra om detta verkar inte det särskilt vanligt. Inte som förr.

Förr verkade de flesta utrusta sig med luktsalt innan de gick ut. Man visste ju aldrig när någon skulle trilla ihop.

Luktsalter började användas redan under Romarriket för att återuppväcka personer som förlorat sitt medvetande. Då rörde det sig inte om den förfinade lösning som användes senare. Det är under 1700-talet som de blir allt vanligare. I takt med att allt fler kvinnor börjar svimma. Snart kom den fashionabla lilla behållaren där man på ett smidigt och snyggt sätt kunde förvara sitt luktsalt. När luktsaltet sedan användes frigjorde det ammoniak som retar både näsan och lungorna. På så sätt hjälpte det den medvetslösa personen att ta ett större andetag och vakna till liv igen.

Luktsalt var vanligt ända fram till andra världskriget. Då ingick det i många länders första hjälpen-lådor.

Arsenik överallt

Onekligen verkar det ha funnits ett behov av luktsalt för att behandla alla personer som svimmade. Så varför svimmade människor förr? Kanske satt det i tapeterna, särskilt om den var grön.

1778 uppfann nämligen den svenska kemisten Carl Scheele en vibrerande grönt färgpigment som kallades för ”Scheeles gröna”. Färgen användes flitigt i tapeter, tavlor, vaxljus och till och med i leksaker. Särskilt populär var färgen bland adeln och konstnärerna. Då visste ingen att färgen skulle användas som insektsmedel under 1930-talet.

Det visade sig nämligen att färgen innehöll arsenik. Att det var skadligt visste man inte  till en början. Det var först när man la märke till att många små barn dog i gröna rum som man började lägga ihop ett och ett. Tapeterna kunde vara rent dödliga, särskilt i samband med fuktskador, när de började mögla och frigöra giftig gas. Ett litet barn kunde insjukna på några timmar. Som en konsekvens av det drabbades fattigare familjer oftare av den osynliga mördaren. Sannolikheten att de bodde i ett hem med fuktskador var nämligen större.

Den bidrog också till att människor som kom i kontakt med tapetens giftiga ångor blev sjuka – de fick huvudvärk, svettningar och i vissa fall svimmade de. En rapport sa att en kvinna led av dagliga svimningsanfall tills hon flyttade in i ett annat rum som inte var prytt med arseniktapeter.

”Min tapet och jag utkämpar en duell till slutet. En av oss måste ge upp.” – Oscar Wilde

I Sverige förbjöds färgen 1876. I England infördes aldrig ett förbud, istället blev den omodern i takt med att andra mer hälsosamma alternativ togs fram. Särskilt efter att Drottning Viktoria beslutade att byta ut alla gröna tapeter i Buckingham Palace efter att en dignitär blivit sjuk i samband med ett besök.

Korsettens betydelse

En ännu större anledning till att så många damer svimmade var nog de korsetter som de flesta kvinnor bar. Ibland var den designad för att ge kvinnor en generell ”platt” profil. Ibland var avsikten att ge kvinnor mer kurvor. Korsetterna drogs åt hårt och många trodde att det fanns ett samband mellan detta och alla svimmande damer.

Korsetten började i vissa fall användas i väldigt tidig ålder. Över tid påverkade det flickor och kvinnors kroppar och gjorde att revbenen försköts. De började trycka på lungorna, andra organ trycktes mot ryggraden och andra försköts ner mot underlivet. Slutsatsen blev att många organ kämpade för att göra det de var avsedda att göra. Smälta mat, pumpa blod, bearbeta den lilla mat många flickor åt – hade man korsett fick man nämligen inte alltid plats med så mycket.

Mot slutet av 1800-talet började en diskussion om korsettens eventuella hälsoeffekter att blossa upp. Var korsetten skadlig eller inte. Många menade att den inte var det. Andra förkastade den och dess bärare som slavar under modet. Där de satte hälsan i andra rummet – allt för att se snygg ut. De menade också att det var en sorts slaveri som kvinnor utsattes för. Där samhällets normer manade dem att använda dessa plågsamma och obekväma ”underkläder” som mest liknade ett tortyrredskap.

Personligen tänker jag att det onekligen verkar svårare att både andas och äta i en hårt snörd korsett. Därför känns det inte helt otroligt att kvinnor svimmade på grund av dem.

Överhettning och klädövervikt

Utöver den hårt snörda korsetten bar kvinnor också en hel del kläder under den här tiden. Först i form av underkläder och sedan den enorma kjolen. Det spelade ingen roll om det var 25 grader varmt. Allt skulle på.

Det är inte svårt att föreställa sig att vissa damer blev överhettade. Med tanke på att de heller inte åt så mycket är det inte heller svårt att föreställa sig att de svimmade över att behöva bära alla de där kilona med kläder.

Blytungt

Förutom arsenik utsattes den viktorianska människan även för andra gifter. Bly var till exempel väldigt vanligt.  Det återfanns ofta i hårfärg och i vin. Det var också vanligt i smink, bland annat i krämer som användes för att täcka olika finnar och blemmor.

Det kan ha varit en annan anledning till att många damer från just överklassen drabbades av svimningsanfall.

Sociala anledningar

Det finns också de som menar att många svimningsanfall inte var på riktigt. Under 1800-talet och början på 1900-talet var idealet att kvinnor skulle vara vackra och sköra som blommor om våren. Männen skulle å andra sidan vara tvärtom – hårda och tuffa.

Att som kvinna då dramatisera ett lämpligt svimningsanfall kan ha varit ett sätt att leva upp till ett ideal.

För de riktigt rika kunde dessa svimningsanfall” leda till att man fick nyttja så kallade ”svimningsrum” där kvinnan togs för att kunna återhämta sig. Dit kom också läkare och sjukvårdspersonal som kunde pyssla om kvinnan och ge henne olika former av massage. Att svimma kunde alltså ha sina fördelar.

Mensfaktorn

En annan anledning till svimningsattacker kan bero på att järnbrist. Det kan i sin tur hänga ihop riklig mens. De som oftast drabbas av svimningsattacker än idag är kvinnor mellan 15 och 30 år.

Efter dem är drabbas personer över 60 år mest, både män och kvinnor. Vilket tro bero på olika åldersfaktorer. Inte mens alltså. 😉

Slutsats

Idag tillhör kvinnors svimningsattacker i vardagen. Även om människor svimmar varje dag. Oftast beror dessa anfall på lågt blodtryck vilket kan bero på många olika saker. Ändå kan vi nog säkert säga att dessa anledningar inte alls är lika många som kvinnorna hade för 100 till 150 år sedan.