– Vill några ur publiken komma upp på scenen, sa en av ”Tre Trixare”.
George var en av de första, men trollkarlen valde ut några andra.
– Men jag var ju nästan först, protesterade hon.
– Tyvärr, sa han. Vill ni vara snäll och gå tillbaka till er plats?
– Varför fick jag inte vara med? viskade George ilsket till Kitty.
– Jag tror att ”Tre Trixare” anar att vi är detektiver…

En av Eloises vänninor har blivit svindlad på pengar och därför bjuder hon in Kitty och hennes vänner för att försöka hjälpa till. De åker till New York där de också ser showen som ”Tre Trixare” uppträder med. Där bländas publiken av trollkarlarnas smarta trix. Däremot sprider sig oron när snart visar sig att många har blivit bestulna på sina plånböcker. Trollkarlarna lovar att alla snart ska få tillbaka sina saker. Men Kitty anar ugglor i mossen.

Mysteriet kommer snart att leda flickorna från New York till Mexico och senare Los Angeles. Där möter de också upp Ned, Dave och Burt.

Boken

Det här var den första boken som gavs ut på Kittys nya förlag, Simon & Schuster. Ändå förändrades inte formulan så särskilt – det var fortfarande Harriet Stratemeyer som skrev böckerna, även om den här boken skulle bli hennes näst sista bok om Kitty.

I USA gavs boken ut 1979 för första gången och i Sverige kom den ut 1981 för första gången.

I boken diskuteras pengar en hel del i synnerhet utifrån Georges perspektiv, som måste förhandla med sina föräldrar. Det kostar ju att flänga hit och dit. Det är aldrig ett problem för Kitty. Hon åker gärna var som helst för att lösa ett mysterium. Och ändå jobbar hon helt gratis. Något som också påpekas vid flera tillfällen i den här boken. Tar man betalt kan man inte kalla sig för amatördetektiv, då blir man riktig detektiv och för det krävs det olika tillstånd. För att kunna arbeta i Mexico till exempel.

Sedan framkommer Kittys språkkunskaper på nytt. I tidigare böcker har det framkommit att Kitty talar både Franska och Spanska. Den senare bekräftas igen i den här boken.

Sedan berättas det en del om Aztekerna medan Kitty och flickorna besöker Mexico. Där besöker de bland annat soltemplet Teotihuacán. Det berättas också en del om landets historia.

 

Slutsats och betyg

Efter en lite trög inledning i New York skruvas volymen upp lite när gänget äntligen beger sig till Mexico. Tyvärr bibehålls inte det tempot eller intresset hela vägen till slutet. Det beror främst på att upplägget för historien inte är något vidare. Bess förklarar det själv rätt så bra:

Precis! Det håller inte riktigt. När bovarna sedan börja kalla sig för sina namn baklänges blir det hela ännu fånigare. Det är som att de ber om att få åka dit. Det gör också att mysteriet inte känns så jätteknepigt för Kitty att lösa och därmed blir mysteriet inte riktigt lika bra.

Däremot innehåller historien en del roligheter. Som när Bess visar hur man lagar omelett. Hon borde få laga mer mat.

Mot slutet dyker Ned, Burt och Dave upp, som att de behövs för att lösa hela mysteriet. Helt onödigt tycker jag.

Därför blir det inte mer än en tvåa för den här boken. En stark sådan.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: De korkade skurkarna som gjorde mysteriet rätt så ointressant.
Bäst: När de befinner sig i Mexico.

Övrig information

Antal sidor: 198
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1981
Bokomslag: Ulla Urkio
Boknummer Wahlströms: 2161-2162
Upplagor:
1 – 1981
2 – 1991
3 – 1994
6 – 1997

Originaltitel:  The Triple Hoax
Utgivningsår i USA: 1979
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och den 13:e pärlan
Nästa bok: Kitty och det flygande tefatet