Dags för sommarsemester, mysterier, äventyr och mord. Det har blivit dags att titta på Bonita Granvilles tredje Kittyfilm. Och här blir det åka av. Bland annat i form av en helt galen flygplansscen med henne och vapendragaren Ted Nickerson.
Bara ett par månader efter att den andra Kittyfilmen, ”Nancy Drew… Reporter” hade haft premiär kom den tredje filmen. Faktum är att alla dom här filmerna spelades in i ett vansinnigt tempo. Den första filmen (”Nancy Drew… Detective”) hade premiär den 19:e November, 1938 och den sista (”Nancy Drew and the Hidden Staircase”) hade premiär den 9:e September, 1939. Inte undra på att Bonita fick nog och hoppade av projektet.
Historien, omotiverad romantik och stereotyper
Uppläget för den här historien är att Carson Drew tar sig an ett fall där Kittys farbror, Matt Brandon, har blivit arresterad, misstänkt för ett mord. Matt bor på en gård på landet och Carson tar med sig Kitty och hushållerskan Effie dit. Tanken är att Kitty ska få lite semester men hon upptäcker snart vad som verkligen är i görningen och ger sig ut för att hjälpa sin pappa och fria sin farbror från alla anklagelser.
Kitty stöter också på andra problem när det visar sig att Carson fattar tycke för grannen, Edna Gregory. Det blir konkurrens om uppmärksamheten. Turligt nog befinner sig Ted i närheten på sin semester så Kitty behöver inte känna sig helt övergiven.
Jag har tidigare varit inne på att Bonitas Kitty inte är som böckernas. Bonitas Kitty är alldeles för energisk och okontrollerad. Böckernas Kitty är mycket mer eftertänksam och metodisk. Hon skulle inte göra hälften av dom saker som Bonitas Kitty gör.
I den här filmen framkommer också en stor skillnad mellan filmens och böckernas versioner av Kittys pappa Carson. För det första intresserar sig inte böckernas Carson för damer. För det andra litar böckernas Carson fullständigt på Kittys omdöme och åsikt. Så när Carson tidigt i filmen vill undanhålla den verkliga anledningen till den plötsliga semestern känns det som ett svek både mot karaktären och mot Kitty. I bok efter bok tar Carson med Kitty för att få hjälp av henne med sina olika fall. Varför skulle han inte vilja göra det i filmerna?
Willie Best
Filmen innehåller även en hel del obehagliga och väldigt stereotypa scener med den svarta karaktären Apollo Johnson. Honom har dom helt fördummat. Bland annat tror han på spöken och snor kycklingar. Jag förstår att världen var annorlunda 1939 när filmen gjordes. Men det är beklämmande att se
Verklighetens Willie Best började som clown men övergick till film och spelade sedan in 124 stycken. Ofta som någon form av servicepersonal – chaufför, butler, hisspojke osv. Vanligtvis brukade dessa karaktärer inte namnges i förtexterna, särskilt inte om dom var svarta. Men av någon anledning krediterades ofta Willie. Många som träffade honom vittnade också om hans enorma talang. Särskilt som komiker. Bob Hope, som arbetade med honom i filmen ”The Ghost Breakers”, sa att han var ”den bästa skådespelaren jag vet”.
Ljuspunkterna och slutbetyg
Trots allt detta finns det ändå behållning av filmen. Skådespelarinsatserna är bra. Frankie Thomas glänser som vanligt. Sedan är det all charmig action och alla äventyr. Till och med i köket när Kitty ska laga mat går det vilt till. 🙂
Mysteriet är sekundärt i förhållande till detaljerna men det är liksom ok.
Ok, men inte mer. Stereotyperna och karaktärssveket gör att jag ändå inte kan ge mer än en tvåa för det här. Samtidigt ska det sägas att personer som inte har läst böckerna förmodligen inte blir lika irriterade som jag.
Filmen kan du se via de här två länkarna:
https://www.youtube.com/watch?v=3C45aG5xmK4
https://www.youtube.com/watch?v=rCTnHHeWCRo&t=2070s