Efter en lång karriär som författare och skribent bestämde sig Edward L. Stratemeyer för att starta ett eget företag. En skrivbyrå som fokuserade på att skriva böcker för barn. Det var upprinnelsen på ett antal klassiska och framgångsrika bokserier. Samtidigt som eliten förfasade sig.

Under 20-talet, efter en studie med 36 000 barn, misstänkte man att dessa böcker stod för den stora majoriteten av läsning bland amerikanska barn.

Men nu går jag händelserna i förväg…

Stratemeyersyndikatet föds

Edward startade företaget 1899 i New York. Ett år innan Sigmund Freud släppte sitt största verk, ”Drömtydning”.

Men Stratemeyer var förmodligen inspirerad av en annan man, Henry Ford. Henry hade gjort det löpande bandet känt. Genom att olika personer satte ihop bilen allteftersom den rullade ner för ett rullande band så kunde han sänka tiden det tog att sätta ihop en bil på. Det gjorde också att kostnaderna och priset kunde sänkas och fler personer kunde köpa bilarna.

Edward hade en liknande vision för sitt företag. Det viktiga var boken – produkten. Det som skulle produceras. Boken producerades sedan som i en fabrik. Man hittade på ett författarnamn, en historia och sedan hade man olika skribenter som skrev ihop själva historien. Effektivt och lönsamt skulle det vara. Han gjorde en deal med bokförlaget Grosset & Dunlap som sedan skulle ge ut de flesta av syndikatets böcker.

På det sättet skapade Edward sin första bokserie, den om Roverpojkarna (The Rover boys). Den skrevs länge av Edwards själv, under författarnamnet Arthur M. Winfield. Senare skulle det bli alltmer ohållbart för honom att skriva så mycket själv. Han började fokusera på att komma på idéerna till böckerna istället.

Vägen till framgång

Det var också viktigt att boken fokuserade på att ge läsaren spänning och underhållning. Hur man skulle lyckas med det summerades i ett antal olika riktlinjer:

• Alla böckerna skulle ingå i en serie.
• För att snabbt kunna fastställa om en serie skulle bli framgångsrik eller inte publicerades de de första böckerna på en gång. Dessa första böcker kallades för ”breeders”. 
• Böckerna skulle skrivas under pseudonym. Det skulle skapa kontinuitet, även om en författare dog så skulle det inte spela någon roll eftersom alla serier skrevs av spökskrivare som följde en på förhand given idé.
• Böckerna skulle påminna om vuxenböcker. Till stil, bindning och typsnitt.
• Böckerna skulle vara av en förutsägbar längd, cirka 50 000 ord.
• Kapitlen och sidorna skulle avslutas mitt i en händelse eller situation. För att öka läsarens vilja att fortsätta läsa.
• Varje bok skulle börja med en snabb genomgång av tidigare böcker i serien, för att marknadsföra dem. 
• Böckerna skulle också avslutas med en referens till nästa bok i serien.
• Böckerna skulle kosta 50 cent. 

En regler som las till senare var att karaktärerna inte fick åldras eller gifta sig. Det gjorde de i serien om Roverpojkarna, Tom Swift och Ruth Fielding. Men efteråt tappade bokserierna alltid läsare. En annan riktlinje var att böckerna oftast hade 25 kapitel. Fram till 50-talet i alla fall. Då gick man ner till 20 kapitel.

Genom att följa riktlinjerna blev bokserien om Roverpojkarna enormt populära. Den serien kom att sträcka sig över 30 böcker som skrevs mellan 1899 och 1926.

1904 följdes den av serien om Bobbseytvillingarna som också skulle resultera i 30 böcker.

1910 kom nästa succé. Den om Tom Swift. Skriven under pseudonymen Victor Appleton.

Allteftersom åren gick kom allt fler böcker att handla om olika mysterium, eftersom det verkade locka många läsare.

1927 kom så den första boken om Bröderna Hardy ut. Den blev genast en dundersuccé. Tre år senare, inspirerad av framgångarna med Hardyböckerna, gavs den första boken om Kitty ut. Samma år avled Edward Stratemeyer.

Hjärndöd smörja

Trots framgångarna var det många som inte gillade Stratemeyers böcker. Länge vägrade biblioteken ta in dem i sitt sortiment, eftersom böckerna ansågs förstöra barns chanser att kunna uppskatta god litteratur. Man trodde också att böckerna ledde till moraliskt förfall där de lärde barn att inte respektera auktoriteter. Det höjdes också röster som menade att flickor blev särskilt förstörda av den här typen av böcker. De gav dem ”falska förhoppningar inför framtiden och skulle bara leda till missnöje”. Så menade i alla fall psykologen G. Stanley Hall att det förhöll sig.

Det är naturligtvis inte sant. Studier och personer har senare gott i god för att dessa böcker snarare väckte lusten till all möjlig läsning senare. Många tjejer inspirerades också i sitt eget liv, snarare än att de blev missnöjda. Det finns heller inte mycket belägg för att brottslingars karriärer tog fart på riktigt i samband med att de öppnade sin första Hardybok.

I samband med att allt detta förakt uttryckets för syndikatets böcker tog Edward det med ro.

Personligen spelar det ingen roll för mig… Att ta ut dem från biblioteket har mer än tredubblat försäljningen i Newark.
Edward L. Stratemeyer, 1901

Den hjärndöda smörjan började dessutom sprida sig till andra länder. I Tyskland publicerades syndikatets serie om Ted Scott under 30-talet.

I Sverige publicerades de flesta böckerna av B. Wahlströms ungdomsböcker. De publicerade serierna om Bröderna Hardy, Kitty, Mary och Lou, Festliga Franssons, Perry, Bomba, Ronnie Clark (Agent X), Nina och Li.

Peak ungdomsbok

Efter Edwards död spred sig oron på förtaget. Hur skulle det nu gå för Stratemeyersyndikatet?

Initialt var tanken att sälja företaget. Men döttrarna Edna och Harriet tyckte inte att någon av de affärer som föreslogs var tillräckligt bra. Depressionen hade nått USA och ingen var egentligen intresserad av att investera. Det slutade med att de valde att behålla företaget. Edna skötte det administrativa och Harriet tog hand om det som hade med skrivande att göra – författare och bokidéer.

En av dessa idéer var en ny bokserie. Inspirerad av Bröderna Hardy och Kitty skapade Harriet serien om Mary och Lou (”The Dana Girls” på engelska). Böckerna skrevs av samma pseudonym som Kittyböckerna, Carolyn Keene.
Även den serien blev en stor succé. För trots att hela världen led av depression så fortsatte Stratemeyersyndikatets böcker att sälja. Böckerna kostade inte så mycket och äventyren i dem hjälpte människor att tänka på annat än eländet runt omkring dem. Snart stod dessutom Europa i brand och världskriget satte klorna i land efter land. Bomberna föll men inget rådde på syndikatets position som kung av ungdomsmysterier.

Efter kriget flyttade Edna till Florida med sin man. Därmed slutade hon också att arbeta på företaget och sålde sin del till Harriet.

Kapten Harriet Adams Stratemeyer

Allt som allt ledde Harriet Stratemeyersyndikatet i 52 år. Mestadels framgångsrikt, genom depression och krig.

Under hennes ledning förändrades också ett antal saker. Utkasten/sammanfattningarna till historierna brukade under Edwards ledning vara ungefär två sidor långa. På sidorna skissades boken upp i stora drag och baserat på den skissen skrev spökförfattaren sedan boken. Under Harriets ledning utökades de två sidorna till flera. Ibland beskrevs intrigen på kapitelnivå. Vissa skribenter gillade formatet, andra tyckte att det hämmade skrivprocessen.

I slutet av 40-talet började dessutom förlaget Grosset & Dunlap att få allt fler klagobrev. Det gällde de stereotyper och den rasism som förekom i böckerna och breven kom från upprörda föräldrar. Medborgarrättsrörelsen hade börjat höras allt högre och förlaget började pressa Harriet att revidera de gamla böckerna. Till en början var Harriet måttligt intresserad men snart övertygades hon. Det skulle leda till ett antal omskrivna böcker, vissa nästintill till oigenkännlighet.

Det ledde också till en uppdatering av olika tabun som syndikatet inte ville ha med i böckerna.

Syndikatets tabun

• Mord
• Sprit
• Slang
• Sensationalism (till exempel i form av sex)
• Narkotika
• Våld
• Att skoja om fysiska eller mentala handikapp
• utländska dialekter

Det finns ändå böcker där vissa av dessa saker dyker upp. Bland annat smugglas det opium i Hardyboken ”Den förgiftade pilen”.

Dessa tabun gjorde att skribenterna fick bli allt mer kreativa. Särskilt eftersom varje kapitel skulle avslutas med en cliffhanger. Istället avslutades kapitlen med:

• Fysisk handling
• Spänning
• Oro
• Humor

Under 60-talet började syndikatet också att dela upp kapitlen i olika kategorier. Beroende på vad som skulle hända i dem:

• Fysisk aktivitet
• Spänning
• Mysterium
• Frustration
• Fara

Under 60-talet började Harriet också att experimentera med nya koncept. De var förenliga med tiden och innehöll bland annat fler minoriteter.

Inspirerade av James Bond skapades bland annat Christopher Cool under den här tiden.

Under 60-talet blev även en av de Andrew E. Svenson partner i firman. Han hade börjat som spökskrivare på syndikatet redan 1947. Då skrev han bland annat för Hardyböcker.

Hela havet stormar

1975 gick Svenson bort i prostatacancer och lämnade Harriet ensam vid rodret igen. Det sammanföll med nedgång i försäljningen av syndikatets böcker. Sanningen var att de hade börjat bli utkonkurrerade av TV. Men Grosset & Dunlap trodde det berodde på att böckerna inte var tillräckligt moderna. De ville ha mer Disco. Harriet å andra sidan ville göra om böckerna och börja sälja dem som pocket. Men Grosset & Dunlap vägrade pocket och Harriet vägrade disco.

Det var bara början på de meningsskiljaktigheter som skulle leda till syndikatet och Grosset & Dunlap gick skilda vägar.

När Hardyböckerna ett par år senare firade 50 år blev Harriet missnöjd med marknadsföringen som gjordes. Den var inte tillräcklig tyckte hon. Hon hade också velat omförhandla avtalet med bokförlaget under en tid. Nu bestämde hon sig kort och gott för att inleda ett nytt samarbete med ett annat bokförlag, Simon & Schuster. Det ledde till en stämningsansökan från Grosset & Dunlap. De tyckte att de hade rätt att fortsätta publicera de böcker som de tidigare publicerat. Det ledde till en rättegång med förödande konsekvenser för Harriet. Dels avslöjades syndikatets existens, vilken mer eller mindre hade hållits hemlig under alla år. Harriet hävdade också att hon ägde rättigheterna till böckerna. Spökskrivarna hade ju givit upp dem i enlighet med de avtal de skrivit. Hon påstod till och med att hon skrivit alla Kittyböckerna. Men i ett vittnesmål från bland annat Mildred Wirt Benson, som skrev många av dem,visade det sig vara lögn.

Harriet avled inte långt efter att hon förlorade rättegången. Strax därefter uppgick även Stratemeyersyndikatet i Simon & Schuster och försvann. Även om konceptet med spökskrivare för nya böcker fortsätter. Fortsätter gör också alla turer med vem som ska ha vad av pengarna i samband med rättegången under 80-talet. Det är ännu inte avklarat, nästan 40 år senare.