Kate Warne var inte den kvinnliga versionen av James Bond direkt. Istället beskrivs hon som alldaglig och späd. Hon drog inte särskilt mycket uppmärksamhet till sig. Däremot uppfattades hon som både ärlig och pålitlig. Människor kände sig ofta bekväma tillsammans med henne. Det gjorde också att de öppnade upp sig och avslöjade hemligheter för henne. Och det var just dessa egenskaper gjorde henne till den perfekta detektiven.

1850 startade Allan Pinkerton detektivbyrån Pinkerton National Detective Agency som oftast kallas Pinkertons i kort. Den skulle bli känd eftersom den lyckades lösa en mängd tågrån, den lyckades också avslöja en mordkomplott mot Abraham Lincoln. Den överlevde Lincoln men Pinkertons instats gjorde att han valde att anlita Pinkertons som livvakter istället för polisen under inbördeskriget. Därmed skrev Pinkertons också in sig i historien.

Den här artikeln kommer ändå att handla mest om Kate Warne. Det är också en del i en artikelserie som kommer att handla om prominenta kvinnliga detektiver genom historien, verkliga och fiktiva.

Detektiven Kate Warne

Pinkertons detektivbyrå växte snabbt och 1956 sökte den efter nya detektiver. Samtidigt hade Kate Warnes livssituation förändrats drastiskt. Hon hade nyss fyllt 23 år och blivit änka. Hon var tvungen att försöka försörja sig själv. Därför tog hon sig till Pinkertons kontor. Så här beskrivs det första mötet mellan Allan och Kate:

(Han) blev överraskad när han upptäckte att Kate inte letade efter kontorsarbete (sekreterare), hon var där eftersom hon sett en annons där man sökte detektiver. Hon hade sett den i en av Chicagotidningarna. Vid den tiden var ett sådant idé väldigt främmande. Pinkerton sa ”Det är inte särskilt vanligt med kvinnliga detektiver!” Kate svarade och framhävde vältaligt sin synvinkel  – att kvinnor kunde vara ”mycket användbara för att upptäcka hemligheter på ställen som inte var tillgängliga för manliga detektiver.” En kvinna skulle kunna bli vän med fruar och flickvänner till misstänkta brottslingar, hon skulle kunna vinna deras förtroende. Män har också en tendens att börja skryta när de är med kvinnor som uppmuntrar dem. Kate noterade också att kvinnor har ett gott öga för detaljer och är utmärkta observatörer.

Kate fick jobbet och skulle snart få möjlighet att bevisa att hennes teori stämde. I fallet med mr Maroney blev hon vän med hans fru och utifrån deras konversationer kunde det senare bevisas att Mr Maroney hade stulit pengar 50 000 dollar från Adams Express aktiefond. Det skulle senare leda till att han dömdes till tio års fängelse.

Kate spelade också stor roll när det gällde att stoppa mordkonspirationen mot Lincoln. Bland annat genom Kates detektivarbete.

En rik dam som pratade med tjock söderdialekt åkte till Baltimore. Hon kallade sig både Mrs. Cherry och Mrs. M. Barley men skulle senare visa sig vara Mrs. Warne. Genom sin förklädnad lyckades hon infiltrerade secessionistiska möten i Baltimoreområdet. Bland annat på Barnums City Hotel, där hon utan problem misstogs för att vara en flirtig ”Southern Belle”. På det sättet kunde hon snabbt verifiera att det fanns ett komplott som gick ut på att mörda Lincoln. Hon fick också reda på en mängd detaljer kring hur det skulle gå till.

Mordplanen gick ut på att konspiratörerna skulle mörda Lincoln i samband med en tågresa från hans hem i Springfield, Illinois till Washington DC. Under den resan skulle han byta tåg vid Baltimore för att åka norrut och i samband med det bytet planerade konspiratörerna att slå till.

I samband med att presidenten skulle försöka ta sig till sin vagn skulle några konspiratörer orsaka uppståndelse och oreda. Det skulle leda till att poliserna i närheten skulle tvingas att lämna presidenten oskyddad och då skulle konspiratörerna omringa Lincoln, mörda honom för att sedan fly till Virginia med en ångare som låg i hamnen.

För att förhindra mordet utarbetade Pinkertons (delvis med hjälp av Kate) en plan som skulle ta presidenten till Washington med livet i behåll. Planen gick delvis ut på att Lincoln fick låtsas vara Kates bror och på så sätt tog han sig den sista biten av resan. Resan gick genom natten och medan presidenten sov vakade Kate över honom.

Damernas detektivbyrå

Kate fortsatte att imponera på Allan Pinkerton. Ibland gick de båda undercover och låtsades vara ett äkta par, medan deras verkliga uppdrag var att samla militär information i det pågående kriget. Kate hade en mängd olika aliases, bland annat Mrs. Potter och som lyckades få hustrun till en mördare att berätta allt i Mississippi. Hon lyckades också förhindra mordet på Kapten Sumner genom att låtsas vara spåkvinnan Lucille. På så sätt lyckades hon lura fram information som bevisade det Sumner redan misstänkte – att hans syster och hennes väninna ville förgifta honom och hans fru.

Lustigt nog kallades Kate även för Kitty ibland, främst av Allan Pinkertons bror Robert. 🙂

Allan Pinkerton förlitade sig alltmer på Kate och det ryktades till och med om att de hade en affär. Huruvida det stämmer eller inte spelar väl mindre roll. Men Kate verkar onekligen ha varit en fascinerande kvinna. Så småningom bestämde sig Allan för att upprätta en division med enbart kvinnliga detektiver. Givetvis bad han Kate om att leda den. För de kvinnliga aspiranterna till jobben förklarade han:

Jag har flera operationer som kvinnor ingår i och om du vill börja jobba här får du sedan träna med chefen för mina kvinnliga detektiver, Kate Warne. Hon har aldrig svikit mig.

1868 dog slutligen Warne i lunginflammation. Då var hon bara 38 år. Allan Pinkerton var vid hennes sida när hon dog och hon begravdes sedan på hans familjs plats på en kyrkogård i Chicago. Där låg även andra avlidna Pinkertonagenter. När det sedan var Allans egen tur att begravas fick, eller tog han platsen bredvid Kates.

Eftermäle

Kate var länge bortglömd men hennes namn och hennes historia har blivit mer uppmärksammad på senare år. Bland annat genom TV- serien ”The Pinkertons”. Där spelas Kate av Martha MacIsaac. Tyvärr fick den bara en säsong.

Det har också skrivits en del böcker om Kate. Bland annat barnboken ”Kate Warne, Pinkerton Detective” av Marissa Moss. Jag nämner den mest för att få ta med den fina illustrationen som jag hittade från boken. 🙂

Det har även skrivits en del biografier om henne. Bland annat ”The Pinks: The First Women Detectives, Operatives, and Spies with the Pinkerton National Detective Agency” av Chris Enss. Utöver den finns det en hel drös böcker om både Pinkertons detektivbyrå och Allan Pinkerton själv.