Kitty blev med ens klarvaken. Utan att tända ljuset i sovrummet drog hon snabbt på sig kläderna, rusade utför trappan och öppnade försiktigt ytterdörren. Då såg hon plötsligt i det svaga månskenet. Den dansade fram över gräsmattan med ryckiga rörelser – en jättelik balettdocka.

Mr Spencer behöver Kittys hjälp. Han arbetar som lärare på teatersällskapet Footlighters och den sista tiden verkar sällskapet förföljas av en docka. Den dyker upp på natten och dansar över gräsmattan. I nästa sekund är den spårlöst försvunnen.

Kitty, George och Bess åker till Vanpeltgården där teatersällskapet håller till. De låtsas vara skådespelare och upptäcker att Tammi, Footlighters stora stjärna, är en riktig primadonna. Hon är dessutom förtjust i sin motspelare, som i sin tur har ögonen åt ett annat håll. Det hela är lite konfliktfyllt kan man säga. Men den stora frågan är om det på något sätt hänger ihop med dockmysteriet eller den senaste tidens juvelstölder?

Här kan du lyssna på bokens första kapitel:

Ett händelserikt år

Den här boken skrevs som vanligt under pseudonymen Carolyn Keene. Bakom namnet dolde sig, som vanligt vid den här tiden, Harriet Stratemeyer. Boken skrevs 1962, samma år som John Glenn blir den förste amerikanen i rymden. 1962 släptes också den första singeln med Beatles, filmen med James Bond, Arlanda slog upp portarna för första gången och mot slutet av året ägde Kubakrisen rum. Med andra ord var det här ett rätt så händelserikt år. Jag tror inte det påverkade den här boken. Men det påverkade nog framtida böcker.

”Kitty och dockans hemlighet” räknas också till en av de riktigt klassiska Kittyböckerna och många har den som personlig favorit.

Slutsats och betyg

Jag hade större förhoppningar på den här boken. Jag vill minnas att det var så när jag läste den som liten också. Av någon anledningen tycker jag inte att den lever upp till förväntningarna med den fantastiska titeln och omslaget. Därmed inte sagt att den här boken är dålig. Jag kommer ju att ge den en fyra. Nej, det hela handlar nog snarare om orimliga förväntningar.

Fram tills den här boken har Kittyböcker varit förskonade från svartsjukedraman och känslomässiga intriger. Här blir det en en del av historien i och med Tammi och hennes utspel. Egentligen tycker jag inte att det stör historien. Det är nog snarare tvärtom.

Sedan har vi själva mysteriet. Det känns helt ok fram till slutet. Juvelstölderna och den sjungande brodern till Tammi påminner mig om ”Dirty Dancing”. Då drabbades olika hotell och deras gäster också av en stöldliga. Den delen av historien hade kanske kunnat vidareutvecklas.

Istället handlar mycket om de här dockorna som finns in mänsklig storlek. För mig är det problematiskt. Det är väldigt svårt att få så stora dockor att dansa för sig själva. Utan trådar. Och det finns inga trådar. Jag tror att jag redan som liten tyckte det var lite overkligt. Om det inte finns spöken så finns det heller inte frigående dockor. Så borde logiken vara, till och med enligt Kitty.

Det man å andra sidan gillar är idén som föds i och med det där omslaget och titeln. Att något mer fantastiskt är möjligt. Sedan blir man lite besviken. Ändå ger jag den här boken en svag fyra. Jag kanske ändrar den till en trea senare.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: När Kitty en kanonkula trillar ner i huvudet på Kitty och hon bara svimmar av en liten stund. Vet du hur tung en kanonkula är? Sedan har jag aldrig fattat varför skurkarna gömmer juvelerna inuti dockorna. Det finns miljarder andra ställen som hade varit bättre.

Bäst: Helheten är ändå ok. Som historia.

Övrig information

Antal sidor: 195
Åttonde upplagan
Tryckt i Falun, 1983
Bokomslag: Rickard Lüsch
Boknummer Wahlströms: 1626-1627
Upplagor:
1-6 – 1972
7 – 1978
8 – 1983
9 – 1990
10 – 1997

Originaltitel: The Clue of the Dancing Puppet
Utgivningsår i USA: 1962
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och drakmysteriet
Nästa bok: Kitty och ödeslottets hemlighet