När en hund råkar välta ut fotogen antänds en av de lokala affärerna och Danasystrarna gör sitt bästa för att rädda situationen. De får ut Jasper Conway och hans värdefulla skrin tillsammans med en märklig nyckel. Men snart förföljs flickorna av hundägaren. Han hävdar bestämt att skrinet med dess innehåll ska överlämnas till honom, eftersom mr Conway ändå var skyldig honom en massa pengar. Flickorna vägrar och börjar misstänka att en hund ligger begraven. Det blir inte bättre av att både Mr Conway, skrinet och nyckeln snart försvinner.

Det här mysteriet utspelar sig precis efter julmysteriet ”Mary, Lou och juvelmysteriet” och snön täcker landskapet. Det är då flickorna springer på Oliver Pritz Gormly. En ondsint man som verkar ha bedragit den ena människan efter den andra. Han inser snart att flickorna kommer att orsaka problem för honom. Lettie å andra sidan tycker att han verkar vara en hyvens kille vilket gör att han även lyckas svindla henne på pengar.

På sin jakt efter ledtrådar och bevis möter Mary och Lou en mängd andra människor som också har blivit lurade av Gormly. Han måste sättas dit. Men likt många fula fiskar är han synnerligen svårt att få på kroken.

Boken

Det här är den sjunde boken i Mary, Lou-serien som skrivs av Mildred Wirt Benson. Året var 1942 så den är rätt så gammal. Det märks också i boken. Bland annat när ett barn plötsligt hittas på farstubron hemma hos en av karaktärerna. De bestämmer sig för att ta hand om barnet som om det vore det naturligaste i världen. Åldrandet märks också när Lettie sätter ut en annons i tidningen som riktar sig till skurgen Gormly. På den tiden fungerade tidningar fortfarande som allmänna anslagstavlor där man kunde kommunicera med andra och förutsätta att de skulle se meddelandet. Allt det dog med internet kan man tänka.

Boken utspelar sig både i flickornas hemstad och på Starhurst, där Lettie envisas med att ställa till det för flickorna mer än vanligt. Bland annat förgiftar hon dem med choklad.

N-ordet dyker också upp flera gånger, beskrivande. Men också när en person klär ut sig till en svart man och svärtar ner sin hud.

Till den svenska marknaden kom boken 1970 och den verkar ha varit populär. Jag nämligen läste den sjätte upplagan, vilket är det mesta jag sett för en Mary och Lou-bok.

Slutsats och betyg

Generellt gillar jag när de här böckerna känns lite gamla. Jag gillar liksom att läsa om den gamla tiden och tycker att det är rätt så mysigt. Förutom att jag reagerar på N-ordet så klart. Folk fastnar med sina bilar på vägarna eftersom vägarna var sämre förr. Brandkåren kommer inte på fem minuter och givetvis tar man hand om barn som landar på ens farstubro.

Trots att man får reda på vem skurken är tidigt i boken så tycker jag ändå att den här boken lyckas hålla spänningen uppe. Delvis eftersom Lettie är synnerligen aktiv i den här boken. Dessutom är bikaraktärerna rätt så intressanta.

Mitt största minus ligger annars i att Mary och Lou känns för lika. Men det tycker jag ju i nästan varje bok (hittills).

I slutändan tycker jag ändå tillräckligt mycket om själva mysteriet för att ge den här boken en svag fyra. Den var rätt så spännande.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Översättaren brottas fortfarande med Appelcore och envisas med att kalla henne Äppelkärnan.
Bäst: Att den rostiga nyckeln gjordes av en sked. Fascinerande.

Övrig information

Antal sidor: 196
Sjätte upplagan
Tryckt i Stockholm, 1987
Bokomslag: Lennart Frantzén
Boknummer Wahlströms: 1539-1540

Originaltitel: The Clue of the Rusty Key
Utgivningsår i USA: 1941
Bokens olika omslag.

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och juvelmysteriet
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och enslingen på stranden

Föregående bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och juvelmysteriet
Nästa bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och det mystiska X-et