Tant Gertrude håller på att bli alldeles skogstokig när bröderna Hardy berättar att de ska åka till en galoppbana. Man ska ju inte spela på toto menar hon. I slutändan behöver hon ändå inte oroa sig. Loppets stora favorithäst försvinner nämligen mystiskt på vägen dit. På något sätt verkar försvinnandet hänga ihop med en vapenarsenal som upptäcks ungefär samtidigt. Hur hänger allt ihop? Bröderna Hardy tar upp spåret.

Snart kidnappas även en Jockey, Ivan, som pojkarna lärt känna under sitt besök på galoppbanan. Spåren leder till några mystiska hus ute i skogen. Huset är fullbelamrat med en massa tekniska saker och stängslet är strömförande. Pojkarna springer dessutom på en mystisk röd hand som verkar signalera något till dem. Där möter de också en mystisk ”utlänning” som inte verkar ha rent mjöl i påsen.

Allteftersom pusselbitarna faller på plats visar det sig att bröderna är en synnerligen farlig skurk på spåren.

Boken

Det här är den femtonde boken i serien om bröderna Hardy, även om den gavs ut som nummer 13 i Sverige. I USA gavs den ut 1936 för första gången och som vanligt var den skriven av Leslie McFarlane, under pseudonymen Franklin W. Dixon. I USA skrevs boken också om i samband med revideringarna som gjordes. Därmed ändrades historien en del. Det här inlägget bygger ändå på den tredje svenska utgåvan som kom ut 1974, och det är fortfarande är originalhistorien. Huruvida den reviderade versionen någonsin kom ut i Sverige vet jag inte.

Boken utspelar sig främst i närheten av Bayport som den här gängen även får besök av  Chets kusin, Bill Morton. Han visar sig vara rätt så lik Chet. Kusinerna försöker givetvis att hjälpa Hardybröderna med sin utredning. Boken innehåller också en del läskiga scener som involverar elektricitet. Bland annat får Joe en kraftig elektrisk stöt som gör att han blir medvetslös flera minuter. Slutet är också dramatiskt där en person faktiskt dör till följd något liknande och det är första gången jag läser något liknande i serien.

Jag tänker att det hänger ihop med att boken är skriven så tidigt som 1936. Givetvis började jag genast googla och hittade en sida om den svenska elektrifieringen som borde vara någorlunda jämförbar (Jag har ändrat stavfelen i texten för läsbarhetens skull.):

Under början av 1900-talet gick Sverige in i en ekonomisk kris och elektrifieringen gick ganska trögt fram till 10-talet då utvecklingen på nytt tog fart. Nu började flera elektriska kraftledningsnät byggas runt om i landet. Kraftstationerna blev nu allt större och ledningsnätet började byggas ut på allvar. 1911 fanns det flera utspridda ledningsnät runt om i landet som snabbt byggdes ut för att på 20-talet täcka en stor del av landet. Nu var det inte bara stadsborna som fick del av strömmen utan även landsbygdselektrifieringen kunde nu börja ta fart. Bristen på kol och olja under första världskriget drev utvecklingen av vattenkraft samt behovet att transportera strömmen snabbt framåt.
Men för vissa delar av landsbygden dröjde det dock länge innan man fick tillgång till el. 1938 var fortfarande mer en var tionde svenskt hushåll utan.

Elektricitet i USA på 30-talet.

Pojkarna som driver den norska sidan Hardy-guttene har dessutom räknat ut att det har gått ett år mellan den tredje och femtonde boken i serien. I den norska översättningen hittade de nämligen ett citat som säger att de köpte båten Spårhunden ”… för en del av de pengar de fått i belöning efter att ha klarat upp ett viktigt fall för ett år sedan.” Pengarna fick pojkarna i belöning efter att ha löst ”Hemligheten i den gamla kvarnen”.

Det här är också en av de böcker som förändrar utseende i senare upplagor. Egentligen är det ju samma bild men i den senare varianten har pojkarna helt plötsligt fått polisonger. Det är ju trots allt 70-tal. Dessutom har Frank fått en grön skjorta istället för den gula som han tidigare hade. Rubriksättningen är också ändrad. Hittar du fler saker? Kolla själv. 😀

Slutsats och betyg

Den här boken börjar lite lagom puttrande med en häst som försvinner. Sedan avslutas den på ett helt annat sätt och man tror nästan inte att det är samma bok. Den tar liksom en väldigt förvånande vändning mitt i. Smått schizofrent, samtidigt som det dramatiska slutet och förvånande brottet gör mysteriet bättre.

Jag gillar alla de läskiga delarna med elektriciteten, apparaterna och så vidare. Jag gillar också att Chets kusin kommer på besök, även om jag tycker att båda karaktärerna hade kunna få lite mer utrymme i boken. Chet är lätt min favoritkaraktär i de här böckerna.

Sedan används N-ordet, mestadels beskrivande men det är så himla trist att det så slentrianmässigt läggs till som ”negerchauffören” till exempel. Det är tröttsamt men jag förstår att det var en annan tid och så vidare. Sedan hjälps det å andra sidan inte heller av att skurken är en svartmuskig man från ett annat land. Såklart! 🙁

Samtidigt gillar jag när bröderna Hardy stöter på en riktigt galen skurk som de gör i den här boken. Alltså Bondskurksgalen om ni förstår och så är det i den här boken.

Allt detta sammantaget gör att jag ger den här boken en trea.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att det nästan känns som två olika böcker – första och andra halvan.
Bäst: Alla apparater och elektriciteten.

Övrig information

Antal sidor: 190
Tredje upplagan
Tryckt i Falun, 1974
Bokomslag: Ola Ericson
Boknummer: 1348-1349
Upplagor:
1 – 1967
2 – 1971
3 – 1974
4 – 1977
5 – 1979
6 – 1985

Originaltitel: The Sinister Sign Post
Utgivningsår i USA: 1936
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Det hemliga tecknet
Nästa bok: Monstret i dammen