Varför försökte någon stjäla professorns väskor? Vem saboterade bussen? Varför ville man åt Erics rullstol och vem stal festivalfilmen? Problemen och farorna hopar sig för Kitty och hennes vänner på turistresa i Europa. Och vid gränsen väntar tio föräldralösa barn på hjälp för att fly från Östeuropa.
Aldrig någonsin har jag haft ansvar för så mänga människors liv, tänkte Kitty. Aldrig förr har allt sett så hopplöst ut.

I den här boken befinner sig Kitty och hennes vänner på studentresa genom Europa. Målet är Wien, där Kitty även ska möta upp sin pappa. Han behöver nämligen hjälp med ett nytt fall som involverar en försvunnen dokumentärfilm. Den ska handla om hur människor förtrycks i Östeuropa.

Innan Kitty hinner till Wien har Kitty ändå syltat in sig i ytterligare ett mysterium. Det visar sig nämligen att ledaren för bussresan egentligen är på hemligt uppdrag. Uppdraget går ut på att hjälpa tio barn att fly från Ungern till friheten i väst. Någon är honom på spåren och Kitty beslutar sig för att hjälpa till.

Dessutom är det någon märklig med Erics rullstol…

Boken

I samband med rättegången mot Stratemeyersyndikatet i början av 80-talet anlitade företaget ett antal nya författare till både Kitty- och Hardyserien. En av dem var Richard Ballad som skrev den här boken. Ryktet säger ändå att den egentligen var tänkt att bli en Hardybok från första början. Främst eftersom den politiska handlingen i boken är mer typisk för en bok om Hardysarna. På det sättet skiljer den sig också från många andra Kittyböcker. Ryktet säger att detsamma gäller ”Kitty och svarta gamen”, liksom ”Kitty och den mystiska katten”.

Boken kom i alla fall ut 1981 – samma år som Reagan svors in som USA:s nya president. Kalla kriget var fortfarande frostigt. I Polen började fackföreningen Solidaritet strejka och här hemma gick ubåten U 137 på grund utanför Karlskrona. Varpå stadsminister Torbjörn Fälldin fällde den oroande ordern ”Håll gränsen!” till den svenske överbefälhavaren. Det var en orolig tid.

Många visste att människorna i Östeuropa inte hade det så lätt och många försökte fly. På den tiden var gränsen mellan de kommunistiska länderna och Västeuropa hårt bevakad av soldaterna på den Östeuropeiska sidan. De tvekade inte att skjuta folk som försökte fly. Kittys uppdrag och ansvar är med andra ord stort i den här boken.

Boken innehåller också en del gastkramande scener som utspelar sig i de Österrikiska alperna. Kitty passerar även Salzburg och fikar i Wien.

En annan intressant sak med den här boken är att bokförlaget Simon & Schuster lät Grosset & Dunlap publicera den här och de sju böckerna innan den i samband med 75-årsjubileet av Kitty Drew. Samma år, 2005, firade även Stratemeyersyndikatet 100 år. Grosset & Dunlap publicerade de första Kittyböckerna innan Simon & Schuster tog över utgivningen i början av 80-talet.

Slutsats och betyg

Det här var en fartfylld bok. Från första till sista sidan. Den är också lite annorlunda jämfört med många andra Kittyböcker. Men alla spökskrivare hade ju givetvis sin stil. En del av Ballads stil är att han lyckas lyfta stämningen mellan Kitty, George, Bess och Ned. Allt känns kamratligare och skojigare än vanligt. Högre i tak liksom. Jag menar inte att stämningen var krystad tidigare, här är den bara ännu skojfriskare på något sätt.

Sedan tyckte jag att mysteriet med flyktingarna var rätt så spännande. Jag gillar särskilt att boken tar en vändning ungefär halvvägs. Där Kitty går från att försöka lista ut vad som är i görningen, till att försöka komma på en lösningen på problemet – när hon väl förstått hur allt ligger till.

Sedan tycker jag som vanligt inte att det är jättekul att Burt och Dave dyker upp. Men givetvis är de också med på resan. :/

Däremot är det som vanligt roligt när Kitty är ute och reser. Alperna är en spännande bakgrundsmiljö. Jag gillar också att de åker buss. På det sättet kan de träffa fler intressanta människor – vänner, fiender och en busschaufför som älskar Mozart. 😀

Sedan vet jag inte hur jag känner för upplösningen när det visar sig att Eric och hans rullstol inte riktigt var så inkluderande som jag hade hoppats. Men låt gå. Jag ger den här boken en stark fyra ändå.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Skurkens tillvägagångssätt kändes inte helt klockrent. Hade det inte varit smartare att ligga lågt lite längre och överraska Kitty senare?

Bäst: Scenen när busschauffören rabblar en massa Mozartfakta och blir indignerad över att kompositören aldrig fick något stort erkännande under sin levnad. Det gör att han kör som en dåre.

Övrig information

Antal sidor: 189
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1984
Bokomslag: Peter Archer
Boknummer Wahlströms: 2348
Upplagor:
1-4 – 1984
5 – 1991
6 – 1996

Originaltitel: Captive Witness
Utgivningsår i USA: 1981
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och den indiska ringen
Nästa bok: Kitty och den svarta gamen