Flickorna gick på den smala klippavsatsen i grottan. George trampade fel en gång och höll på att falla ner i det grunda vattnet, men klarade sig.
Ett ögonblick senare hörde de ett ljudligt plaskande alldeles framför dem. De såg något mörkt resa sig ur vattnet.
– Det där är ingen sten, sa Bess skälvande. D-d-det lever!

I den här boken beger sig Kitty, Bess och George till den lilla kuststaden Candleton. Där är det tänkt att dom ska möta Carson. Han har nämligen en klient i staden och behöver hjälp med att lösa ett mysterium. Men Carson blir mystiskt försenad. Samtidigt har flickorna upptäckt en mycket märklig grotta som ligger i närheten av staden. Där klingar en klocka, där finns ett spöke och om man inte är försiktig kan en stor vattenmassa plötsligt sluka dig.

Turligt nog befinner sig även Ned i närheten.

Historien utspelar sig i en pittoresk kuststad. Som staden Mystic i Conneticut.

Mildred hänger löst

Den här boken är egentligen den 23:e boken i den ursprungliga serien. Men av någon anledning gav B. Wahlströms ut den som den 22:a. När den skrevs hade Harriet Stratemeyer börjat uppleva att det blivit allt mer problematiskt att arbeta med Mildred Wirt Benson. Samtidigt hade detaljrikedomen ökat i dom summeringar som Mildred fick inför skrivandet av varje bok. Mildred gillade dom inte. Hon föredrog att skriva med lite lösare tyglar än så.

I en konversation mellan systrarna Stratemeyer, föreslog därför Edna att Harriet skulle korta ner sina instruktioner till Mildred. Så att det blev som det var när Mildred började jobba för Stratemeyersyndikatet. Deras fars (Edward L. Stratemeyer) sammafattningar var aldrig längre än en sida. Sagt och gjort. Harriet följde rådet och testade det i samband med att Mildred skulle skriva en av Mary & Lou-böckerna. Tidsmässigt bör det ha varit ”Mary, Lou och enslingen på stranden”. Strategin funkade bra och Mildred fick uppdraget att skriva ”Kitty och ekot i grottan”.

Logiskt lider boken kanske lite av de lösa tyglarna som Mildred fick. Som när skurkarna själva kontaktar Kitty i samband med Carsons sjukdom. Varför gör dom det? Det finns andra logiska luckor också.

Slutsats

Trots dom logiska luckorna så gillar jag den här boken. Det har nog mest med den mystiska grottan att göra. Jag vill verkligen veta vad mysteriet handlar om. Vem är spöket och varför? Och hur funkar det med vattnet?

Sedan är det Kittys svärmande för Ned fortsatt irriterande. För min del behöver han inte vara med i varje bok. Det känns krystat att han alltid, som av en händelse, befann sig i närheten. Jävla stalker. 🙂

Men det blir en fyra i betyg ändå.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Alltså de olika passagerna med ”alferna”. Har Kitty börjat knarka?
Bäst: Passagen när A.H. förklarar för Kitty hur klockor görs. Jag har alltid gillat dom pedagogiska delarna av Kittyböckerna.

Övrig information

Antal sidor: 187
Sjunde upplagan
Tryckt i Falun, 1971
Bokomslag: Bertil Hegland
Boknummer Wahlströms: 1168-1169
Upplagor:
1-3 – 1963
5 – 1967
7 – 1971
9 – 1976
10 – 1978
11 – 1980
12 – 1985
13 – 1992

Originaltitel: The Mystery of the Tolling Bell
Utgivningsår i USA: 1946
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och hemligheten på den gamla vinden
Nästa bok: Kitty och zigenarmysteriet