En mystisk gammal man faller i ån och blir uppdragen av Penny och hennes kompisar. När han ska byta kläder upptäcker Penny en märklig tatuering på mannens rygg. Den kommer hon snart se igen, i ett helt annat sammanhang. Hon vill skriva en artikel om historien men varken hennes pappas eller hennes skolas tidning vill trycka den. Av en slump upptäcker Penny ett övergivet tidningshus och får snart en idé – att trycka artikeln själv. Men någon vill inte det, någon som verkar beredd att göra allt för att stoppa både artikeln, och Penny…

Penny upptäcker också att det är något lurt med nedläggningen av tidningen som tidigare trycktes i det övergivna huset. Den lades ner under misstänkta former och snart hamnar hon i ytterligare ett mysterium. Hon undrar också om den tatuerade mannen och tidningshistorien hänger ihop på något sätt.

Boken

Det här är den sjätte boken i serien om Penny Parker. En serie som skrevs av Mildred Wirt Benson, som även spökskrev de flesta av de tidiga Kittyböckerna. Den här serien gav hon ut under sitt eget namn och just den här boken kom ut 1941 för första gången. Tyvärr översattes aldrig serien till svenska.

Däremot finns den inläst på engelska här:

I historien är Penny tillbaka, driftigare än någonsin. Hon startar till och med sin egen tidning. Hon skickar också iväg hushållerskan mrs Weems på ett annat spionliknande uppdrag. Och hennes pappa kan stå vid sidan av och hoppas att allt kommer att gå bra.

Det roliga med Penny är att hon inte drar sig för att ljuga och dupera. Lögnerna har förvisso alltid goda intentioner men Kitty skulle ändå aldrig använda sig av samma tekniker. Hon är alldeles för helylle. Å andra sidan är det just detta som gör Penny så spännande. Hon straffas också för hennes duperande ibland och saker blir inte riktigt som hon tänkt sig. Men som läsare är det mest bara roligt.

I boken dyker även de sedvanliga vännerna upp (förutom pappan och mrs Weems) Louise och Jerry Livingson. Det framgår också att Penny har blivit bräddad på skoltidningen, när hon sökte tjänsten som redaktör. En kille fick platsen som dessutom gillar att klaga på hennes artiklar.

I boken finns det också en smått romantisk scen mellan Jerry och Penny, när han vill visa henne månen. ”Det säger du till alla flickor” säger hon. Och det gör han. Sedan säger han att han ändå har planer på att visa henne den en vacker dag/natt.

Mildred Wirt Benson lyckades aldrig riktig få till någon romantik eller dynamik mellan Kitty och Ned. Men här visar hon ju att hon kan. Kanske beror det på att Mildred hade lite mer fria tyglar när hon skrev om Penny Parker.

En stor pusselbit i mysteriet handlar också om den där tatueringen. Det påstås också att man inte fick ta bort tatueringar förr, eftersom polisen förde register över dem om man hamnade i klammeri med rättvisan. Givetvis undrade jag om detta verkligen stämde och googlade runt efter ett svar. Tyvärr hittade jag inget. Men, fängelsetatueringar har varit en vanlig företeelse, liksom gängtatueringar. När det gäller borttagning av en tatuering så var ingen teknik innan lasern särskilt lyckad. Den kom 1967. Innan dess var alla metoder väldigt smärtsamma och långdragna. Främst kan nämnas att använda olika ämnen eller frysning för att slipa ner de översta hudlagren och sedan ta bort pigmenten. Man kunde också blåsa upp en ballong under huden för att töja ut den och skära bort tatuering och sedan använda överskottshuden.

Slutsats och betyg

Jag gillar verkligen Penny Parker och här har vi ytterligare en mysig bok. Mysteriet är bra, men stjärnan är verkligen Penny som är så fantastiskt driftig. Jag gillar också hur hon pratar med alla i sin omgivning och dialogerna känns naturliga och skojiga. Alla himlar ju lite med ögonen när Penny kommer med alla sina idéer och påfund. Men Penny tvivlar aldrig i sin övertygelse och det gillar jag verkligen med henne. I slutänden får Penny dessutom alltid rätt, eftersom hon alltid har rätt. Det är bara att ingen tror på henne i början. Något som jag tror rätt många kan känna igen sig i.

Och så till den romantiska stunden mellan Penny och Jerry. Jerry är äldre än Penny men samtidigt inte så himla gammal att det blir obehagligt. Dessutom drar ju Penny en gräns som Jerry respekterar. Så det blir plus där med. Det är också lite härligt att jag inte är den enda som är lite småkär i Penny. Klart man vill visa henne månen!

Det blir en klar femma i betyg för den här boken.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att paret i början aldrig åkte dit.
Bäst: Att Penny är obeveklig.

Övrig information

Antal sidor: 144
En Penny Parker Press Bok.
Publicerad av Wildside press
Utgiven 2018

Ursprungligt utgivningsår: 1941

Föregående bok: Clue of the Silken Ladder 
Nästa bok: The Clock Strikes Thirteen