Efter att ha lärt känna Joe, en pojke som försöker hjälpa sin mamma ekonomiskt, följer Mary och Lou med honom hem. Där visar det sig att pappan, som nyligen dog, har lämnat efter sig en burk med pengar. I källaren hittar flickorna dessutom en mystisk kista. Joe och hans mamma tror att pengarna är stöldgods och nu verkar en annan tjuv vara ute efter dem. Utanför huset hittar Mary och Lou mystiska fotspår – någon med stora fötter har gått i en cirkel. De mystiska fotspåren kommer att dyka upp igen, allteftersom det här mysteriet blir allt mer komplicerat.

Mary och Lou tar på sig att hjälpa fru Doke med förvaringen av kistan och burken. Så att inte tjuven kan komma åt dem. Det visar sig svårare än man kan tro. Särskilt som Lettie ställer till det för systrarna. Lettie ställer också till det för Joe när han äntligen lyckats hitta ett nytt jobb.

Herr Doke lämnade också efter sig en lista med namn på personer som ska ha de pengar han lämnat efter sig. Och snart utvecklas historien till en jakt på dessa personer. Så småningom leder det till en väldigt dramatisk upplösning.

Carolyn Keene

Boken skrevs 1937 av Mildred Wirt Benson. Hon  hade tagit över jobbet som spökskrivare för Mary och Lou efter Leslie McFarlanes första fyra försök. Och rollen borde ha passat henne bättre. Hon brukade ju använda samma pseudonym som Mary och Lou-böckerna när hon skrev alla sina Kittyböcker. Totalt skrev hon 23 av de första 30 böckerna om Kitty. Men att skriva om Mary och Lou kändes aldrig riktigt på samma sätt, erkände hon senare.

Mörkret

Jag tycker att den här historien skiljer sig från måna andra böcker. Främst eftersom den innehåller flera mysterier som snarare avlöser varandra än ett stort. Det börjar med en flygkrasch, som leder till att Joes pappa dör. Sedan hittar flickorna en skatt som ska fördelas till olika människor eftersom Joes pappa var en bedragare. Flickorna tar på sig det. Samtidigt som de jagas av en tjuv, samtidigt som vissa av personerna är lite tveksamma själva.

Jag brukar gilla när historierna är lite mörkare. Som slutet på den här boken, när någon försöker förgifta flickorna med råttgift. Är inte det ovanligt brutalt? Det faktum att Joes pappa också dör tillhör ovanligheterna. Folk brukar faktiskt oftast överleva, även om de var skurkar och särskilt om de ångrar sig. Men inte i den här boken.

Det ska också sägas att boken innehåller en del rasism. Vilket tyvärr inte var helt ovanligt när det gäller de böcker som skrevs under den här tiden. Det är beklagligt och mycket märkligt för en modern läsare.

Trots att jag som sagt brukar gilla de lite mörkare historierna i de här serierna funkar inte riktigt detta för mig. Boken känns lite rörig och jag tror det beror på att jag saknar ett större mysterium istället för mysterium som avlöser varandra. Rasismen drar också ner betyget. Därför blir det en trea för den här historien. Och den är generös.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Rasismen gör mig håglös.
Bäst: Slutscenen med den gamla damen som försöker förgifta flickorna med chokladtårta är onekligen mycket spännande.

Övrig information

Antal sidor: 187
Andra upplagan
Tryckt i Falun, 1968
Bokomslag: Bertil Hegland
Boknummer Wahlströms: 1216-1217

Originaltitel: The Circle of Footprints
Utgivningsår i USA: 1937
Bokens olika omslag.

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och eremitens hemlighet 
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och det hemliga rummet

Föregående bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och det hemliga rummet
Nästa bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och drakens öga