Just när flickorna stannade för att hämta andan hände något oväntat. En kuslig gestalt, insvept i ett mystiskt fladdrande ljus stod framför dem. Det gröna ansiktet lyste och en röst sa:
– Jag är trollkarlen.

Kittys faster har bjudit Kitty och kusinerna att följa med till Eloise Drew till en stuga i närheten av Cooperstown. Där finns det nämligen ett mysterium att lösa. På nätterna har folk nämligen sett en kvinna glida/gå över vattnet i spegelviken.

När Kitty anländer försvåras mysteriet av att hon konstant mistas för att vara en annan kvinna – en kvinna som lurar folk. Därför får Kitty med jämna mellanrum polisen efter sig.

I skogen vid berget i närheten har man också sett en konstig Trollkarl i självlysande kläder. Flera gånger har han hotat människor med onda besvärjelser. Eventuellt hänger allt ihop med en försvunnen skatt.

Boken

Som vanligt skrevs den här boken under pseudonymen Carolyn Keene. Den verkliga författaren ska ha varit Harriet Stratemeyer och den kom ut 1972 i USA, 1977 i Sverige. Bokomslaget är dessutom det sista som görs av Rickard Lüsch.

Det intressanta med den här boken är att den utspelar sig i Cooperstown. En stad som jag inte kände till innan jag läste den här boken. I USA är den nog mer allmängiltig eftersom den är hem till National Baseball Hall of Fame and Museum. Muséet startades 1939 av en lokal hotellägare som ville få igång turismen till staden igen. Cooperstown hade nämligen drabbats hårt av både den amerikanska depressionen och av förbudstiden. Innan dess försörjde sig många bönder på att odla humle som man sedan gjorde öl av.

Att muséet rent naturligt borde ligga i Cooperstown förklarades också av en myt om att Baseball skulle ha uppfunnits i staden, av en farbror som hette Abner Doubleday.

Sedan är ju staden känd för att den här boken utspelar sig där.

I boken figurerar även en del självlysande djur och svampar. Främst rör det sig om Eldflugor. Men de pratar även om självlysande svampar som jag hittade mer uppdaterad information om i den här videon:

Slutsats och betyg

Det här är en helt ok bok. Mysteriet är ok, den har en skatt, hemliga ställen och övernaturliga inslag. Allt man vill ha av en bra Kittybok. Ändå blir jag inte eld och lågor.

Eventuellt tänker jag att man hade kunnat göra mer av Baseballkopplingen, när man ändå var i Cooperstown. Men i ärlighetens namn hade den ju kunnat utspela sig precis var som helt i USA och det känns lite som ett missat tillfälle.

Ändå innehöll boken egentligen ingenting som var jätteirriterande. Å andra sidan tyckte jag heller inte att den innehöll något jättebra och superspännande. Det puttrade liksom bara på och det var helt ok.

Därför blir det en trea för den här boken.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att miss Armitage är bra på att gå på styltor tror att det funkar lika bra i vatten. Det är rätt så korkat faktiskt.

Bäst: Att Eloise får en beundrare. Och så gillade jag allt som var självlysande.

Övrig information

Antal sidor: 199
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1977
Bokomslag: Rickard Lüsch
Boknummer Wahlströms: 1919-1920
Upplagor:
1-3 – 1977
4 – 1979
6 – 1990
7 – 1997

Originaltitel: The Secret of Mirror Bay
Utgivningsår i USA: 1972
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och den talande roboten
Nästa bok: Kitty och den mystiska papegojan