Sedan den lyckade upplösningen av mysteriet med ”Den blå diamanten” har Harriet blivit något av en kändis – flickan med deckarhuvud. Det vill tidningarna givetvis kapitalisera på det och anställer Harriet som skribent. Hennes första uppdrag blir att skriva om en utställning på Nationalmuseum. Knappt hinner hon dit förrän ett hon är ett nytt mysterium på spåren. En mystisk bil cirkulerar, en märklig person skådas och snart upptäcker personalen att en av deras mest värdefulla tavlor är stulen. Harriet är det enda vittnet och hon tar upp jakten på tjuvarna. Den kommer att bli gastkramande. 

Harriet återkommer i ännu en tjuvjakt men istället för att få hjälp av hela gänget springer hon på fröken Muhr – utrustad med bil, lysten på äventyr.

Men allt börjar på Lidingö ändå. Där Harriet är upptagen med att ta hand om sin pappa som verkar mer handfallen och osympatisk än vanligt.

Harriet är ändå en tjej med huvudet på skaft. Hon övar Jiujitsu på en kille som är elak mot Lukas innan hon åker in till staden. Tidningen har ringt och vill skicka henne på uppdrag. På vägen dit övar hon på sin iakttagelseförmåga. Hon noterar en mängd saker bland annat några bilar.

Tidningsuppdraget gäller en utställning på Nationalmuseum. Dit åker hon efter mötet på tidningsredaktionen. Och det är då äventyret drar igång på riktigt. En tavla stjäls och Harriets iakttagelseförmåga kommer väl till pass. Hon tar upp jakten som bland annat kommer att leda henne till den fantastiska fröken Muhr.

Tillsammans slår de sina påsar ihop och ger sig efter tjuvarna i fröken Muhrs bil, Tora.

Det är fart på fröken Muhr som verkar ha suttit i sin antikhandel och bara väntat på att äventyret skulle komma knackande. Hon gillar dessutom deckare och skriver i smyg på ett eget manus. Alla de bästa deckarförfattarna är ju kvinnor konstaterar hon.

Biljakten leder dem en bra bit ut på landet där de börjar smyga på tjuvarna. De har något lurt i görningen och både Harriet och fröken Muhr riskerar livet om de blir upptäckta.

Boken

Den här boken kom ut ett år efter den första boken i serien om Harriet. Året var 1953. Det skulle tyvärr också bli den sista boken om henne. Om man la ner serien för att Ivar hade fullt upp med att skriva om Tvillingdeckarna är möjligt. Samtidigt är jag fullkomligt övertygad om att böckerna fortsatt om Harrietböckerna hade varit en enorm framgång. Man lägger ju inte ner succéer. Som jag sa i mitt förra inlägg om Harriet så tror jag att fler flickor (och pojkar) föredrog Kittyböckerna framför dem om Harriet.

Boken utspelar sig som vanligt i Stockholm. Som var lite annorlunda jämfört med idag. Och ändå likt.

Slutsats och betyg

Jag är ändå väldigt förtjust i böckerna om Harriet. Främst för Ivars humoristiska karaktärsskildringar. Eftersom jag själv är född och uppvuxen i Stockholm är jag också svag för huvudstadsmiljön. Jag tycker den är mysigt.

Jag gillade också att gänget byttes ut mot den fantastiska fröken Muhr som visar att man aldrig ska underskatta en äldre dam. Att para ihop henne med Harriet känns som ett mycket lyckats drag.

Ändå får jag en känsla av att Ivar kämpar lite med att skriva om tjejer på ett naturligt sätt. Även om den här boken är ett bättre försök än den första. Här kan ju Harriet till och med slåss själv. Eftersom hon inte hänger så mycket med gänget slipper vi höra henne kallas för Harry särskilt ofta.

Sedan skulle man kanske kunna önska lite mer av mysteriet. Allt bygger på att Harriets iakttagelseförmåga. Hade hon inte varit på Nationalmuseum när hon var hade hon fått betydligt svårare att få tag på tjuvarna. Samtidigt gillar jag att hon verkligen övar sig på detektivsaker. På det sättet känns det verkligare än Kitty.

Boken innehåller också en del spännande scener. Särskilt den när hon blir inlåst. Så tänker jag inte skriva mer om det.

Jag ger den här boken en stark fyra. Ett mer intrikat mysterium hade behövts för att tippa över den till en femma.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Jerkas slöhet när det gäller matlagningen. Hur ska han klara sig när Harriet flyttar hemifrån?
Bäst: Fröken Muhr. Lätt!

Övrig information

Antal sidor: 132
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1953
Bokomslag: Bertil Hegland
Wahlströms boknummer: 700

Föregående bok: Den blå diamanten
Nästa bok: –