Harriet Stratemeyer Adams arbetade med barnböcker och hittade på historier merparten av sitt liv. Döm därför om allas förvåning, när hon den 27 mars 1982 drabbas av en dödlig hjärtinfarkt samtidigt som hon såg ”Trollkarlen från Oz” för första gången.

Gissningsvis hade infarkten inte så mycket med innehållet i filmen att göra. Åren innan Harriets död var präglade av tumult, rättegångstvister och annat. De var förmodligen mer skyldiga till infarkten än Judy Garland, häxor och vår gode trollkarl från Oz. Dessutom hade Harriet hunnit bli hela 90 år.

De första åren

När Harriets pappa Edward L. Stratemeyer dog 1930 tog hon tillsammans med sin syster, Edna, över driften av Stratemeyersyndikatet. Innan dess hade hon haft en, vad det verkar, trygg uppväxt.Harriet föddes i Newark, 1892 och som liten älskade hon att läsa böcker men hon drog sig samtidigt inte heller för att leka med grannskapets pojkar och klättra i träd. Något som ”en riktig ung dam” inte borde göra.

1914 tog hon sin examen från Wellesley College. Året därpå gifte hon sig med Russell Vroom Adams.

Redan som liten, och förmodligen genom sin pappa hade Harriet funnit kärleken till historieberättandet. Han brukade berätta dem för henne när hon var liten. Berättelser som han hittade på, på fläcken. Så vid sin examen var Harriet en fullfjädrad författare och pianist. Hon tog arbete som journalist och sålde bland annat sina artiklar till tidningen The Boston Globe. Det hände också att hon hjälpte till med att redigera böcker för pappans företag.

Så småningom tog hon även en lärlingsplats på pappans företag. Och lärde sig på så vis verksamheten innan- och utantill.

Initialt, efter pappans död, var tanken att Syndikatet skulle säljas. Edwards fru, Magdalena, inte var i stånd att ta över företaget. Dessutom verkar Edward inte ha kommit på tanken att döttrarna skulle kunna ta över. Istället var planen att hitta en köpare. Gärna så fort som möjligt.
Under tiden skötte systern Edna de övergripande sysslorna medan Harriet tog hand om det som hade med skrivande och skribenter att göra.

Systrarna intervjuade en del spekulanter. Men när det visade sig att en affär även skulle innebär att de var tvungna att ge upp rättigheterna till de böcker som deras far faktiskt skrivit, så beslutade de sig för att behålla företaget. Huvudkontoret flyttade de ändå, från Manhattan till New Jersey.

Storhetstiden

Och så inleddes Stratemeyersyndikatets verkliga glansdagar. Under ledning av Edna och Harriet höll Kittys succé i sig. Det gjorde även serien om Bröderna Hardy, Tom Swift, Bobbsey tvillingarna (”The Bobbsey Twins”) och Roverpojkarna (”The Rover Boys”). Ett nytt tillskott blev också Mary och Lou, som också släptes i Sverige (1959). I original kallades de för The Dana Girls. Den första boken om dem kom ut 1934 i USA. Förutom att serien, precis som Kittyböckerna, handlade om tjejdetektiver, så var den också skriven av ”Carolyn Keene”. Storhetstiden varade fram till 1978.

1937 gifte sig Edna. Tillsammans med sin man beslutade hon sig då också för att flytta till Florida. Beslutet innebar också att Harriet blev ensam kvar att ta hand om det generella ansvaret för firman.

Efter andra världskriget anställde Harriet även ett antal nya författare som skulle bli betydelsefulla, Howard R. Garis och Andrew E. Svenson.
Efter andra världskriget inträffade den första Baby Boomen. Folk bildade familj och födde mängder med barn i den nya, alltmer optimistiska världen. Det innebar en också att syndikatets målgrupp ökade. De sålde böcker som aldrig förr. Det var först i och med TV:n som intresset började avta. Från mitten av 60-talet.

Revideringar och eget författande

Till en början fungerade Harriet mest som redaktör. Hon kom på idéerna och putsade sedan till texterna när spökskrivaren gjort sitt. Så småningom började hon även att skriva egna Kittyböcker. Hon skrev också ett par av böckerna av Bröderna Hardy, Några Tom Swift och några av Bobbseyböckerna.

En av hennes största insatser som skribent är ändå något annat. Under 50-talet beslutade Stratemeyersyndikatet sig nämligen för att revidera många av de tidiga böckerna. 20 år hade gått och världen hade förändrats. Det var hög tid att städa undan alla de stereotyper och den rasism som funnits i många av de tidiga böckerna. Den följde även med till många av de svenska översättningarna. Revideringarna pågick ända fram till 1975 och den sista boken ut var ”Kitty och fönstermysteriet”, från 1975. Det roliga med den är att den ursprungligen skrevs av Harriet 1956. Den reviderades däremot inte av henne själv, utan av Mary Fisher.

Ett annat arv från Harriets tid är att hon alltid stod på sig när det gällde att böckerna skulle innehålla ett mått av lärande. Det kunde vara allt från information om Mingkeramik till elektronik. Hon ville att läsaren skulle lära sig något nytt i varje bok.
Hon var också väldigt mån om att Kitty framställdes på ett ”korrekt” sätt på de olika böckernas omslag.

Den rättsliga processen och slutet

1979 inledes den rättstvist som skulle innebära slutet för Harriet  och Stratemeyersyndikatet. Efter Bröderna Hardys 50-årsjubileum var Harriet missnöjd med Grosset & Dunlaps insats för att belysa begivenheten. Hon hade blivit allt mer missnöjd med samarbetet och försökt att omförhandla kontraktet vid ett flertal tillfällen. Nu började hon leta efter ett nytt förlag på allvar. Det skulle kunna ta över publiceringen av syndikatets böcker.

Tilltaget föranledde olika stämningar som främst handlade om kontraktsbrott och om vem som hade rättigheterna till böckerna. Harriet påstod bland annat att hon var ensam författare till alla Kittyböcker. Det motbevisades bland annat av Mildred Wirt Bensons vittnesmål.
Rättegången resulterade så småningom i att Stratemeyersyndikatet fick rätt att byta förlag så de bytte till Simon & Schuster. Övergången innebar ändå ett pris och är än idag inte helt avklarade när de gäller de ekonomiska delarna. Efter att framgångsrikt ha lett Stratemeyersyndikatet i över 50 år avled Harriet, 1982. Bara ett par år senare uppgick syndikatet till att bli en del av Simon & Schuster.

Sina sista år spenderade Harriet på gården Bird Haven i New Jersey. Det var också där hon såg ”Trollkarlen från Oz” första gången.