När hennes pappa plötsligt dör hamnar Marianne på ungdomshem för hemlösa flickor. Där blir hon snart anklagad för stöld och rymmer så småningom. Det är då hon springer på Peggy. De båda blir snabbt vänner och Peggy inser att Marianne måste skyddas från polisen och de där hemska människorna på ungdomshemmet. Något som blir svårt, när pojken som Marianne blivit barnflicka till, kidnappas.

Peggy ger sig i kast med att försöka hitta pojken och rentvå Mariannes namn.

Så småningom leder det till att Marianne och Peggy förväxlas. Därför hamnar Peggy på ungdomshemmet, där hon träffar både vänner och ovänner.

Boken

Det här är den tredje boken i serien om Peggy och nu börjar författarpsedonymen H. J. Temple bli varm i kläderna. Boken gavs ut 1963 i hemlandet och tre år senare i Sverige.

Själv blev jag förvånad när hela det första kapitlet handlar om någon person vid namn Marianne, och inte Peggy. Där beskrivs hur Marianne är en långfingrad flicka som blivit påkommen med tjuvgods. Därför ska hon nu skickas till ett ännu värre ungdomshem för flickor. I nästföljande kapitel dyker Peggy upp och de båda flickorna syns för första gången.

I tidigare böcker har jag kommenterat avsaknaden av jämnåriga vänner till Peggy, men här dyker de upp. Främst i form av hennes kusin Elisabeth som Peggy åker på födelsedagsfest till. Sedan har vi Marianne som hon blir vän med.

Det visar sig också att Peggy och Elisabeth verkar gilla det svenska rock/pop-bandet Hep Stars. Jag dubbelkollade faktiskt när ”Caddilac” släpptes och det visade sig vara 1965 – två år efter att boken gavs ut i Danmark. Därför verkar den detaljen vara tillagd för den svenska publiken, i samband med översättningen.

Lite som vanligt lyser annars Peggys mamma och pappa med sin (nästintill kompletta) frånvaro. I boken får vi följande förklaring. Ibland verkar lite konstigt. Här försvinner till exempel Peggy in på det där hemska barnhemmet i flera dagar, och ingen verkar egentligen sakna henne.

Jag hoppas ändå att det blir uppföljning på den där Europaresan och att nästa bok utspelar sig i samband med den.

Slutsats och betyg

Annie, Anne, Oliver, Lilla prinsessan och Marianne. Det är något visst med historier om barnhemsbarn och det har jag alltid tyckt. Därför blir jag väldigt positivt överraskad när hela historien tar fart på ett barnhem. Hurra! Sedan blir jag faktiskt rätt så engagerad i Marianne – man vill ju alltid att det ska gå bra för otursförföljda stackare, särskilt när de är så unga.

Nu är ändå Marianne en tjej med huvudet på skaft. Vi får också veta att hennes pappa var musiker och att hon faktiskt tänkt åka till några av hans musikvänner i Stockholm, efter pappan dött. Men hon hann aldrig komma dit. Istället hamnade hon på det där eländiga barnhemmet. Jag är förvisso inte helt övertygad om att några musikergubbar i Stockholm hade varit en helt ultimat lösning heller…

Nåväl, på det stora hela är jag rätt så förtjust i det här mysteriet. Barn som kidnappas och sedan har vi skurkar som inte nödvändigtvis ser ut som skurkar vid första anblicken. Lite ovanligt för gengren. Sedan blir det kanske lite rörigt på slutet, när allt ska sys ihop. Men låt gå. Boken hade mig efter första kapitlet.

Jag ger den en svag femma.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Mysteriet är kanske lite väl komplext.
Bäst: Barnhemstemat, Hep Stars och att Peggy har tjejkompisar.

Övrig information

Antal sidor: 139
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1966
Bokomslag: Lennart Frantzén
Wahlströms boknummer: 1304
Originaltitel: Peggy og det forsvundne barn

Föregående bok: Peggy på egen hand
Nästa bok: Peggy och den gåtfulla ringen