– Alligatorbasen till Alligator 1 och 2, hör ni mig? frågade Frank Hardy spänt. Kom!
Men det sprakade bara till av statisk elektricitet i högtalaren. Frank körde en hand genom sitt mörka hår, slog till strömbrytaren för att kolla strömmen och väntade.
– A-bas, jag har hittat ett mål! Joes röst bröt plötsligt genom högtalaren. Målet är på väg trakt genom passet, skrek han.
Frank kände en isande känsla längs ryggraden. Han for upp ur stolen och stirrade på skärmen.
– Det är en ny punkt omkring hundra meter ner, skrek han. Den är fem gånger så stor som du, och den är på väg rakt mot dig med full fart!
Boken
Det här är den 85:e boken i originalserien om bröderna Hardy och den kom ut 1990 i Sverige. Som vanligt användes pseudonymen F. W. Dixon och bakom författarnamnet står Neal Barrett Jr.. Han skrev två Hardy-böcker men det var bara den här som blev översatt till svenska. Den andra skrev han innan den här och den heter ”The Swamp Monster” på originalspråk.
På många sätt påminner den här boken om Bond-filmen ”Moonraker”, som i sin tur var tydligt inspirerad av ”Star Wars”. Det var 1980-tal och rymden var på modet om man ville berätta en äventyrshistoria.
På 80-talet inför NASA ett nytt program också, där de började skicka upp ”vanliga” människor i rymden, istället för manliga piloter. Det gör att bröderna Hardy helt plötsligt får möjlighet att åka upp i rymden.
Annars kretsar historien kring NASA:s uppskick av deras nya rymdfärja, Skyfire. Men dess utveckling och uppskjutet har präglats av en massa problem. Nästa som om någon vill sabotera skeppet.
Därför börjar Hardybröderna utreda fallet och de beger sig till Kennedy Space Center i Florida.
Vissa delar av historien utspelar sig också i Okefenokee Swamp i södra Georgia. Där bröderna får användning för all den tekniska utrustningen som de har i sin nya kärra – en bil som bröderna fått som tack av polisen. Den är utrustad med den senaste tekniken och lite till.
I boken dyker också Suzanne Stone upp. Initialt är tanken att hon ska följa med ut i rymden. Men i sista stund får hon stanna hemma. Annars hade hon väl stulit showen…
Det antyds också att Frank minsann tycker att hon är fin!
Slutsats och betyg
Om man vill ha realism i sina böcker, då ska man inte läsa den här historien. Här flödar nämligen fantasin fritt. Personligen tycker jag inte att det är något större problem och jag kände mig riktigt taggad på att läsa berättelsen om när Hardybröderna åkte till rymden. Det är ju fantastiskt.
Det väckte också minnen från både Bond och den där hemska olyckan med Challenger. Som ju kraschade med en lärarinna ombord. Det skedde ett år efter att den här boken skrevs. Den där kalla januarimorgonen, 1986. Usch!
Det jag har lite svårare för är att bröderna känns lite mer nonchalanta än vanligt. Som om de är coolast i stan, med sin nya bil och allt. Riktigt så vill jag inte att de ska vara.
Så även om det är så härligt bisarrt att killarna får åka till rymden, så kan jag ändå inte ge den här boken mer än en trea i betyg.
Bäst och sämst *Spoilervarning
Sämst: Att man snor en scen från ”Moonraker”, nästan rakt av.
Bäst: Att de åker till rymden.
Övrig information
Antal sidor: 193
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1990
Bokomslag: Bob Silverman
Boknummer: 2504
Upplagor:
1 – 1990
2 – 1994
Originaltitel: The Skyfire puzzle
Utgivningsår i USA: 1985
Bokens olika omslag.
Föregående bok: Bröderna Hardy och Kitty i Dubbelmysteriet
Nästa bok: Sabotaget mot Silver Star