Frank och Joe är på utflykt med tre klasskamrater då de beslutar sig för att undersöka spökhuset på klippan. Den har stått obebodd sedan ägaren dog för flera år sedan. De tror givetvis inte på spöken och anser att de vilda historier som berättas om huset måste ha en naturlig förklaring. När pojkarna anländer till huset överraskas de av ett våldsamt oväder som gör att de måste söka sig inomhus. Vad som där händer dem och det avgrundsskratt som ekar mellan väggarna gör att pojkarna tvingas fly i ren panik. Vad är hemligheten i spökhuset?
En bok med anor
”Spökhuset på klippan” är den andra boken om bröderna Hardy och den räknas till en av de absoluta klassikerna. I USA gavs den nyligen ut på nytt och sedan bokens första utgivning, 1927, har den sålts i 70 miljoner exemplar.
I boken försöker bröderna sätta dit en smugglarliga. Boken är också ovanligt brutal, eftersom den innehåller både mord och droger. Något som annars inte brukar förekomma i Stratemeyersyndikatets tidiga ungdomsböcker. Det gör den här boken särskilt intressant.
Boken kom skrevs så småningom om och fick en helt ny historia. Det skedde i samband med revideringarna som gjordes av de första 28 böckerna i serien. Den reviderade versionen har aldrig släppts i USA eftersom B. Wahlströms aldrig gav ut den här boken. De första tre böckerna om bröderna Hardy gavs nämligen bara ut en gång, av bokförlaget Guns Barnböcker.
Här kan du lyssna på det första kapitlet i boken:
Leslie slår sig till ro
Som jag tidigare berättat börjar historien om bröderna Hardy med att Edward L. Stratemeyer fantiserar ihop pojkarna. I samma veva hade skribenten kanadensaren Leslie McFarlane svarat på en annons där Edwards sökte efter skribenter. Det ledde till flera uppdrag varav ett var att skriva böckerna om Bröderna Hardy.
Den andra boken baseras på två sidors synopsis som Edward skrev ihop. Dem kan du läsa nedan. Men de innehåller spoilers.
När Leslie skrev den första boken, ”Tornvillans mysterium” åkte han till en stuga i närheten av Lake Ramsey. De nästföljande böckerna skulle han skriva vid Haileybury i Ontario. Där tror man att den lokala klippan Devils Rock stod modell för den klippa som också förekommer i boken.
När boken sedan blev klar fick den mestadels ett varmt mottagande. Även om utgivaren Grosset & Dunlap initialt kom med viss konstruktiv kritik:
Den är lite väl melodramatisk i grottscenerna. Sedan leks lite för mycket med vapen och det talas lite för mycket om mord. Alla de här scenerna bör tonas ner, skrev en av cheferna på Grosset & Dunlap när han läst manuset.
Kommentarer och betyg
Personligen tycker jag mycket bättre om den här boken än den första i serien. Kanske beror det på de mörkare delarna av boken. Mord, smuggling och droger, det låter ju som vilken polisserie som helt på TV. Det är också ett stort kliv från biltjuven som figurerade i den första boken.
Jag hoppades också att Leslie skulle skriva bättre än han gör i de första Mary & Lou böckerna som han också skrev. Jag vet att han inte tyckte om att skriva om flickorna. Jag hoppades att det skulle märkas att han gillar Hardybröderna mer. Och det verkar han göra. Det märks genom att det finns mer humor och värme i den här boken än det finns i samtliga (fyra) Mary & Lou-böcker som han skrev.
Sedan finns det en mängd saker som gör att jag höjer lite på ögonbrynen. I en passage figurerar till exempel fru Hardy, deras pappas fru alltså och rimligen deras mamma. Beskrivningen känns påfallande kall, men jag utgår från att den tar avstamp i en bedömning där man inte tror att målgruppen inte är intresserade av en massa tjejer som tar plats i historien. Det ska vara grabbigt. Som 17. Som jag har förstått det ska det här också förbättras genom åren, bland annat genom att Tant Gertrude tar plats. Relationerna till de två tjejerna som bröderna gillar ska också mjukna, men när den här boken skrevs 1926, gjorde nog både Leslie, Edward och personerna på Grosset & Dunlap en annan bedömning.
Jag reagerar också på att den största skurken är asiat. Samtidigt som den största anledningen till att den här och andra böcker skrevs om, var just den rasism och de stereotyper som förekom i de tidiga böckerna. Det är ytligt. Kolla bara här:
I slutänden förlåter jag ändå allt det här och ger boken en fyra.
Bäst och sämst *Spoilervarning
Sämst: Grosset & Dunlap har rätt grottscenerna är lite väl melodramatiska.
Bäst: När bröderna firar ännu ett löst brott genom att äta massor med glass. 🙂
Övrig information
Antal sidor: 149
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1957
Bokomslag: Gösta Kriland
Utgiven av: Guns barnböcker
Originaltitel: The House on the Cliff
Utgivningsår i USA: 1927
Bokens olika omslag.
Föregående bok: Tornvillans mysterium
Nästa bok: Hemligheten i den gamla kvarnen