Kitty har egentligen två pappor. Den ena är givetvis hennes fiktiva pappa Carson Drew och sedan finns det en till, Edward L. Stratemeyer. Stratemayer var en av världens mest produktiva författare. Han var även en mycket framgångsrik förläggare. I USA beskrevs han ibland som litteraturens egna Rockefeller.

Revolution i förlagsvärlden

Stratemayer föddes 1862 och var aktiv under en mycket spännande tid när det gäller publicering av både böcker och tidningar. Han var samtida med William Randolph Hearst som vände upp och ner på tidningsvärlden. I sina tidningar började han nämligen betona sensationalism istället för långdragna artiklar om tråkiga saker – han förstod att om man kittlar människors nyfikenhet så kommer de inte att kunna stå emot. Det gjorde dem inte heller. Med gigantiska rubriker och artiklar om brottslighet, korruption och sex sålde han massor med tidningar. Hearst utvecklade ett mediebolag som erövrade USA. På samma sätt skulle Stratemayer lyckas bygga upp sitt förlag.

Rags to riches

Det finns en stor skillnad mellan Hearst och Stratemayer. Hearst kom från en välbärgad familj från första början medan Stratemayers kom från mycket enklare förhållanden. Hans föräldrar hade immigrerat till USA från Hannover i Tyskland. I USA slog de rot i New Jersey där de drev en tobaksaffär och födde sex barn. Yngst av dem var lille Edward.

Trots den tyska bakgrunden lärde sig alla barnen engelska och det var det som pratades hemma. Stratemayer tyckte tidigt om att både läsa och skriva. I synnerhet gillade han historier om personer som lyckades trots att de själva kom från en fattig bakgrund, så kallade rags-to-riches-historier. Som femtonåring satte han också upp en tryckpress i tobaksaffärens källare. På den tryckte han upp flygblad och broschyrer med sina egna historier. Dem spred han till sina vänner och bekanta.

Som 26-åring lyckades han få sin första berättelse såld. Den sålde han till en populär barn- och ungdomstidning. Så småningom öppnade han en egen butik, en pappersbutik. Vid sidan av fortsatte han ändå att skriva historier under pseudonym.  Och han skrev alla möjliga olika historier; detektivromaner, westerns och serier som publicerades i olika tidningar. Till slut anställdes han som redaktör för tidningen Good News. 1884 publicerade han till slut sin första riktiga bok. En rags-to-riches-historia som hette ”Richard Dare’s Venture”.

Horatio Alger

Redan som ung hade Stratemayer tagit intryck av författaren Horatio Alger. Han hade gjort sig känd för sina ungdomsböcker som ofta följde den här mallen:
En yngling arbetar hårt för att undkomma fattigdom. Det räcker ändå inte. Istället kommer pojkens mod eller hans ärlighet göra att han blev upptäckt av en rik person. Den personen gör det sedan möjligt för pojken att slippa fattigdom.

1899 började Alger bli gammal och sjuk. Då kontaktade han Stratemayer och bad honom avsluta ett av hans manuskript. När Alger dog året därpå avslutade Stratemayer även flera av hans manuskript.

 

Samtidigt hade Stratemayer, under pseudonymen Arthur M. Winfield, börjat skriva på serien ”The Rover Boys”. Den första av dessa böcker publicerades 1899 och blev mycket populär. Totalt utkom 30 böcker som alla påstås ha skrivits av Stratemeyer själv. Det var även hans personliga favorit.

Stratemeyer syndikatet

1905 hade Stratemeyer fått ihop tillräckligt mycket självförtroende och know-how. Han hade dessutom kommit på en riktigt bra idé. Att starta ett skrivarsyndikat. Därför startade han Stratemeyer syndikatet och anställde journalister som skulle skriva de historier han kom på. För varje bok betalade han dem en fast summa medan han själv, eller snarare syndikatet, behöll upphovsrätten för varje bok.

På så sätt skapade han en mängd fiktiva ungdomsserier som blev enormt populära. Efter Roverpojkarna följde serier om Tom Swift, Bröderna Hardy och slutligen Kitty Drew.

Kitty ser dagens ljus

Kitty skapades efter framgångarna med Bröderna Hardy. Serien om bröderna riktade främst till pojkar, men det visade sig också att flickor läste böckerna med behållning. Stratemeyer som egentligen tyckte att kvinnors plats var i hemmet, insåg ändå att han hade en potentiellt ny målgrupp inom räckhåll. En som skulle uppskatta en kvinnlig detektiv och hjältinna.

I sin första pitch för förlaget Grosset & Dunlap föreslog han ett flertal olika namn; Stella Strong, Diana Drew, Diana Dare, Nan Nelson, Nan Drew och Helen Hale. Redaktörerna på förlaget föredrog Nan Drew men utvecklade namnet till Nancy.
I Sverige dög det som bekant inte. Varför vet man inte riktigt. Kanske för att Nancy inte var riktigt lika coolt 1952 som det hade varit 1930. Det blev Kitty Drew istället.

Efter godkännandet från förlaget började Stratemeyer tillsammans med journalisten Mildred Wirt Benson att skissa upp de första Kittyhistorierna. Alla skrivna under pseudonymen Carolyn Keene.

Kitty erövrar världen

De första fyra Kittyböckerna publicerades 1930 och de var en omedelbar succé. Tyvärr finns det inga försäljningssiffror tillgängliga. Istället beskriver det här brevet från Grosset & Dunlap till Stratemeyer syndikatet läget:

Kan du låta oss få manuskripten så snart som möjligt, senast den 10 juli? Det kommer bara att komma ut tre eller fyra titlar och Nancy Drew är en av de viktigaste.

Vid julhandeln 1933 sålde Macy’s slut på alla de 6 000 exemplar som de köpt in.
1934 beskrev Fortune Magazine Kitty på det här sättet:

”Nancy (Kitty) är det största fenomenet bland alla 50-centare. Hon är en bästsäljare. Hur hon sprängde det Valhalla som hade varit så strikt begränsat till den manliga delen av hennes art är ett mysterium, till och med för hennes egna utgivare.”

Så småningom skulle stafettpinnen, när det gäller vem som skrev Kittyböckerna, tas över av andra personer och författare. Bland annat Stratemeyers egen dotter, Harriet Stratemeyer Adams.

Stratemeyer lämnar världen

1930, vid 67 års ålder drog Stratemeyer på sig en lunginflammation och avled den 10 maj. Då hade det bara gått lite mer än en vecka sedan den första Kittyboken publicerades, den 28:e April. Han fick därmed aldrig uppleva all den framgång som Kitty skulle få.

Å andra sidan kanske Stratemeyer kände sig nöjd med det han lyckats åstadkomma under sitt liv. Vid sin död hade han skrivit över 1 300 böcker. Dem och andra böcker som han bidragit till, såldes dessutom i miljontals exemplar. Dessutom rapporterade New York Times, två dagar efter hans död, att hans serie om Roverpojkarna sålts i över fem miljoner exemplar.

Förutom det, hade han utvecklat en långsiktig strategi för hur man kan producera en bokserie under en längre tid, som inte är beroende av enbart en person. På det sättet kan det fortfarande komma nya Kittyböcker, trots att Stratemeyer, Wirt Benson, och en mängd andra författare, sedan länge är döda.