Petra upptäcker en av hennes pappas gamla hästar som inte verkar ha det bra hos sin nya ägare. Hon har stora bölder på benen och har blivit folkilsk. Petra får till och med ett argt bett i armen av stoet.
Men inte avskräcker det Petra. Hon berättar allt för pappa som lovar henne att hon kan få stoet. Om hon bara kan lyckas hitta henne igen…

Ägaren verkar nämligen inte ha rent mjöl i påsen. Därför verkar han vara av det skygga slaget. Det hindrar ändå inte Petra från att ta upp jakten på djurplågaren.

Boken

Den här boken gavs ut 1956 på B. Wahlströms förlag. Den skrevs av mångsysslaren Anna-Lisa Almqvist som gav ut flickböcker i sitt eget namn. Till skillnad från alla pseudonymer som Wahlströms författare annars gömde sig bakom. Många av hennes flickböcker var mysterier där det gärna förekom hästar eller hundar. Det gäller även den här boken som är 50 procent detektivbok och 50 procent hästbok.

Boken utspelar sig i Sverige i Österås som ligger i Sollefteå Kommun. På sättet som personerna och samhället beskrivs känns boken äldre än 1956. Petras pappa är hästhandlare och det verkar finnas en hel del lösdrivare i samhället. Det känns mer som tidigt 1900-tal och jag vet inte om det är meningen. Man får ingen tidsangivelse så det är bara en känsla.

Boken går också rätt så hårt åt ”tattare” och är väldigt stereotyp.

Boken i sig är fristående och ingår inte i någon serie. Anna-Lisa skrev de flesta av sina flickböcker på det sättet. Förutom miniserien på tre böcker om Kim som också gavs ut bland B. Wahlströms röda ryggar.

Slutsats och betyg

Nej, nej, nej. Läs inte den här boken!

• Den var ett riktigt lågvattenmärke när det gäller stereotyper.
• Det var mest en jakt på en häst utan några riktigt bra ledtrådar.
• Petra framstår som en rätt så märklig hästtjej.

Det finns heller inga mysiga miljöbeskrivningar att falla tillbaka på. Istället går Petra runt och misstänker en massa ”tattare”.

Det blir en svag etta för det här dravlet.

Övrig information

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Sterotyperna var riktigt hemska. Jag blir inte ett dugg sugen på att läsa fler böcker av Anna-Lisa.
Bäst: Att hästen Mona kunde göra ”vacker tass”.

Antal sidor: 136
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1956
Bokomslag: Okänd
Wahlströms boknummer: 826