Puck har åkt till världens mest romantiska stad, Paris. Där ska hon träffa Krister men innan dess hinner hon skaffa sig en ny väninna, Ulla. Tillsammans gör de Paris men något tynger Ulla. Hon har hemligheter. Snart har hon och Puck också några av Paris värsta skurkar efter sig. Varför? På något sätt hänger det ihop med Ulla och hennes hemlighet…
Boken
Det här är den tredje boken i serien om Puck. Böckerna om henne gavs ut under pseudonymen Tony Wickers som egentligen var Uno Modin. Den här historien gavs ut 1953 och omslaget gjordes av Bertil Hegland.
Den här gången har Puck tagit sig utanför Stockholm och landets gränser. Hon har hoppat på planet till Paris. Där bor hon tillsammans med ett par släktingar alltmedan hon inväntar Krister Wern från förra boken. De har kommit överens om att träffas i Paris.
Men innan Krister hinner komma dit har Puck hamnat i ett nytt mysterium. Den här gången tillsammans med den unga Ulla. Det visar sig nämligen att Ulla har problem med droger. Javisst, du läste rätt. Droger brukar annars betraktas som något man ska undvika att skriva om i barn- och ungdomsböcker men det PM:et fick inte Uno Modin.
Puck och Ulla dricker också vin och är ute och stryker på stan. Som småvuxna. Det konstiga är bara att målgruppen för dessa böcker är 10-13-åringar. Därför blir jag lite fundersam kring utgivningen av just den här boken. Den är väldigt intressant eftersom den är så vuxen och mörk.
Samtidigt är Puck en fin förebild i boken och riktigt tuff. Här finns actionscener och allt möjligt som Puck hanterar galant. Även om även de scenerna innehåller ett visst mörker. Som när hon och Ulla har blivit kidnappade och Puck funderar på hur de ska kunna ta sig därifrån.
Puck kommer också över ett skjutvapen och det blir lite pang-pang.
Slutsats och betyg
Jagt tycker att den här serien går i rätt riktning och börjar gilla Puck mer och mer. Sedan befinner jag mig fortfarande i en viss chock över kokain-Ulla. Skildringarna av henne och hennes rus är fascinerande. Hon blir slö och lealös. Inte alls som folk brukar bli av kokain.
Det känns samtidigt lite skönt att Uno inte verkar ha fullständig koll på hur olika droger verkar. Han försöker ändå göra en poäng av att man inte ska bli som Ulla och det fungerar rätt så bra. Men jag undrar vad alla 12-åriga flickor tänkte när de läste den här boken?
Uno har också dragit ner på användandet av onödiga parenteser och det krångliga språk som han använde i de tidigare böckerna. Spårket flyter därför mycket bättre i den här boken.
En annan sak som jag också gillar är att Uno skriver om Puck på samma sätt som han gör om pojkar i sina andra historier. Det gör att Puck verkar ovanligt tuff. Hon sitter inte och väntar på att bli räddad av någon man. Himla bra!
Min känsla är också att Uno har besökt Paris, för man får en rätt så fin känsla av staden. Lite på samma sätt som man får när han skriver om Stockholm.
Jag är alltså rätt så positiv till den här boken och ger den en fyra i betyg.
Bäst och sämst *Spoilervarning
Sämst: På några få ställen används N-ordet.
Bäst: Att Puck är så himla tuff.
Övrig information
Antal sidor: 130
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1953
Bokomslag: Bertil Hegland
Wahlströms boknummer: 703
Föregående bok: Puck möter en främling
Nästa bok: Puck på irrvägar