Kitty gladde sig mycket åt maskeradbalen. Och Ned tyckte hon var oerhört vacker när han fick se henne utklädd till spanjorska. Men på balen blev hon uppbjuden av en man i slängkappa, han viskade något mystiskt i hennes öra och gav henne en papperslapp med en kod. Mannen måste ha förväxlat henne med någon annan…

I det här mysteriet är Kitty på jakt efter några tjuvar. Våghalsigt har de utfört ett antal stölder som har hängt ihop med olika fester, musikaler och föreläsningar anordnade av Lightner’s Entertainment Company. Misstankarna faller snart på Linda Seeley som arbetar på företaget, men Kitty är övertygad om att hon är oskyldig.

Mysteriet utspelar sig främst i Kittys hemstad River Heights och det är ovanligt mörkt. Tjuvarna är brutalare än vanligt, vilket bland annat leder till att George hamnar osedvanligt illa till.

Mildreds sista bok

Boken är den trettionde boken i ordningen. Den skulle också bli spökskrivaren Mildred Wirt Bensons sista bok, efter att ha skrivit 23 av de första 30 Kittyböckerna. Uppbrottet med Stratemeyersyndikatet blev inte särskilt bra och efter det dog den långa relationen mellan Harriet Stratemeyer och Mildred.

Harriet hade länge pressats av Grosset & Dunlap när det gällde historierna. Förlaget ville ha större bredd på böckerna. De skulle spegla fler delar av USA. Samtidigt började Harriet tappa förtroendet för förlaget. Hennes syndikat tjänade 5 cents per såld bok samtidigt hade syndikatet höjt priset på böckerna, inget av vinsten gick till Stratemeyersyndikatet. Harriet tyckte att de började bli lite väl giriga. Efter ett möte sa hon:

Attityden hos Grosset & Dunlap har verkligen blivit odiplomatisk. De får det hela tiden att låta som att de gör oss en stor tjänst. I morse när mr. Juergens rekommenderade att syndikatet inte skulle döda gåsen som lägger det gyllene äggen, påminde jag honom om att det trots allt är syndikatet som levererar de gyllene äggen.

Harriet kände sig ändå tvingad att göra en del omstruktureringar. Hon ville inte längre anlita externa skribenter som skulle skriva böckerna. Författarna anställdes istället och eftersom de lätt skulle kunna ta över från en annan författare genomfördes bland annat en kartläggning av vem Kitty var. Den innehäll uppgifter om allt från hennes hårfärg, vilka hobbies hon har, till det faktum att hon tydligen inte gillar att äta squash.

Omstruktureringarna innebar att Harriet offrade Mildred. Hon gjorde det dessutom utan att säga ett ord. Hon slutade bara skicka uppdrag till henne.

Den här boken skulle också bli den sista som Bertil Hegland gjorde det svenska omslaget till. En olycka där ett bilbatteri landade på hans hand gjorde att hans tecknarkarriär fick läggas åt sidan. Fram till den här boken hade han tecknat de flesta av omslagen till Kittyböckerna. Han skulle saknas.

Slutsats och betyg

Jag vill minnas att jag tyckte väldigt mycket om den här boken första gången jag läste den. Känslan håller i sig som vuxen. Den här boken är en klassiker och riktigt bra.

Jag tror dels att det har att göra med att upptrappningen genom boken känns bättre än vanligt. Det är inte ovanligt att många böcker känns som att de går lite på tomgång strax innan upplösningen. Så känns inte den här boken. Den är väl uppbyggd.

Den innehåller också en förhållandevis mörk passage där George blir bunden och drogad. Osedvanligt brutal och verklig för att vara en Kittybok. Efteråt är George riktigt uppskakad och på slutet måste hon samla ihop sig själv ordentligt för att kunna hjälpa Kitty. Det är riktigt bra även om hennes sinnesstämning beskrivs lite ålderdomligt i min version.

Däremot innehåller den osedvanligt många stavfel och misstag. Det påverkar inte mitt genomgående intryck men man undrar ju vad som egentligen hände. Korrekturläst de inte den här boken på B. Wahlströms? Det påminner mig också om att min farmor lovade mig en krona för varje stavfel jag hittade i dessa böcker. Den här boken hade jag tjänat uppåt en tia på. Det motsvarade en hyfsat stor påse lördagsgodis på 80-talet när jag växte upp.

Jag ger den här boken högsta betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Alla slarv- och stavfel. Som Ktity.

Bäst: Att historien känns mörkare och verkligare. Sedan har vi det här fantastiska citatet om pop och shake och sånt. 🙂

Övrig information

Antal sidor: 190
Tredje  upplagan
Tryckt i Stockholm, 1967
Bokomslag: Bertil Hegland
Boknummer Wahlströms: 1376-1377
Upplagor:
1 – 3 1967
9 – 1978
10 – 1980
11 – 1985
12 – 1990
13 – 1997

Originaltitel: The Clue of the Velvet Mask
Utgivningsår i USA: 1953
Bokens olika omslag.

Föregående bok: Kitty och minkmysteriet
Nästa bok: Kitty och cirkusmysteriet