”Nina Regan! Jag har dig till sist!”
Harold Norton som tidigare har varit chef för Pinecrestanstalten misstar plötsligt Lou för att vara den förrymda fången Nina Regan. Hon tvingas fly och hamnar så småningom i en skog. Där trillar hon plötsligt ner i en brunn. En märklig eremit räddar henne och hon stannar hemma hos honom över natten, innan hon äntligen kan återvända till Starhust.
Tillbaka vid Marys sida börjar hon intressera sig för den här Nina Regan. Vem är hon egentligen? Det visar sig att hon har blivit dömd till fängelse på väldigt svag bevisning. När en mystisk försäljare sedan börjar sälja skulpturer med Ninas signatur tätnar mysteriet. Eventuellt finns det ett samband mellan försäljaren, erimiten och Nina Regan.

Den här boken innehåller nästan allt – en förrymd tiger, en förrymd fängelsekund, en besatt före detta fängelsechef, ett justitiemord, en hjälplöst barn med missbildade ben, märkliga ljusskygga personer, ett mystiskt hus och slutligen en jordbävning. Det är bara att hålla i sig.

Mildred tar över rodret

Efter att Bröderna Hardy-författaren Leslie McFarlane kämpat för att få ihop de första fyra böckerna om Mary & Lou gav han och Harriet Stratemeyer slutligen upp. Han var aldrig klar i tid och det märktes i texterna att han aldrig tyckte om att skriva om systrarna. Uppgiften att fortsätta om dem gick istället till Mildred Wirt Benson. Hon hade tidigare gjort fullkomlig succé som spökskrivare till 23 av de första 30 Kittyböckerna. Den här boken är hennes första bok om Danasystrarna. Hon skrev den 1936 i början av den period som jag tycker är hennes starkaste. Perioden vara i närmare tio år och är dessutom väldigt produktiv.

Efter den skulle det bli tio böcker till.

Slutsats och betyg

Jag tycker att det märks att systrarna har fått en ny förälder. Det är liksom lite mer energi i karaktärerna. Det märks också på att Mildred försöker ge Mary och Lou egna personlighetsdrag. Som här när hon ska presentera dem i början av boken:

Det sker även senare i boken också. Det blir också tydligare eftersom Lou och Mary inte är ihop hela tiden i det här mysteriet. Lou tvingas ju fly in i skogen och där får vi följa bara henne när hon träffar eremiten.

Allt det här känns väldigt befriande tycker jag. Sedan gillar jag lagren i mysteriet. Särskilt när det visar sig att Nina kanske är oskyldig. Upplösningen förvånade mig också. På ett positivt sätt. Jag ger den här boken en stark fyra. Riktigt bra!

Innan jag avslutar den här posten vill jag också lite kort kommentera omslaget. Visst ser han (Harold Norton?) ut som en blandning av en ung Frank Sinatra och en ung Sean Connery?

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Jag vet inte om tigerscenen tillförde så mycket mer än en tiger.
Bäst: När det blir jordbävning – Mary och Lou hamnar på den ena sidan av nedfallna stenbumlingar Nina och barnet på den andra. Alla visar på driftighet när de börjar knacka kod och börjar kommunicera på det sättet. Listigt.

Övrig information

Antal sidor: 186
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1968
Bokomslag: Lennart Frantzén
Boknummer Wahlströms: 1400-1401

Originaltitel: The Secret at the Hermitage
Utgivningsår i USA: 1936
Bokens olika omslag.

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och mannen utan namn
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och de mystiska fotspåren

Föregående bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och herrgårdens gåta
Nästa bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och enslingen på stranden