Mary, Lou och den mystiska sjön

– Ska vi rida ner till den försvunna sjön? undrade Lou.
De var högt uppe på en platå.
– Nej, inte än, svarade farmaren. Vi binder hästarna vid det där klipputsprånget och går till fots fram till kanten.
Flickorna band hästarna och skyndade före farmaren fram till platåkanten. Mary grep tag i systerns arm.
– Häxan, viskade hon och stirrade på en kvinna som stod vid foten av berget.

Mary och Lou är på väg till New York när deras tåg oväntat får stopp, mitt i klippiga bergen. Oturligt nog rymmer den hund som ackompanjerar flickorna – schäfern med det pompösa namnet Baron Otto von Neckar. Flickorna måste hitta honom innan de kan resa vidare. Tyvärr verkar Baronen inte vilja bli hittad och flickorna tvingas stanna längre än väntat.

Vid klippiga bergen blir de bekanta med herr och fru Strong som också lånar dem någonstans att sova. Genom dem får de också höra historien om den mystiska häxan. Är hon ond eller god? Varför återkommer hon till platsen där ett fruktansvärt jordskred ägde rum fyrtio år tidigare?

Boken

Det här är den 24:e boken i serien om Mary och Lou och den skrevs av Harriet Stratemeyer. Hon som skrev majoriteten av böckerna. Den utkom för första gången 1962 i USA medan den svenska översättningen dröjde till 1980.

Något lite kontsigt med den här boken är att det känns som om vi hoppat i tiden när historien börjar. Av någon anledning ska flickorna frakta utställningshundern Baron till New York. Det är förvisso inte supervanligt att de här böckerna följer någon kronologi, förutom det faktum att böckerna precis innan den här faktiskt gjorde det. Så i och med den här boken är det mönstret brutet.

Ändå utspelar sig merparten av historien i Klippiga Bergen som sträcker sig genom British Columbia, Alberta, Idaho, Montana, Wyoming, Utah, Colorado och New Mexico. I boken framgår det däremot aldrig exakt vilken delstat som flickorna befinner sig i.

Klippiga bergen och en vacker sjö.

Här letar flickorna efter både häxan, hunden och ett gäng hästtjuvar. Under sökandets gång färdas de både med häst och kanot. Samtidigt faller hösten över landskapet och Halloween närmar sig. De märks främst när flickorna äter pumpapaj – ja, och så var det den där häxan också…

Slutsats och betyg

Någonstans i den här boken så finns det en rätt så spännande idé till en historia. Tråkigt nog slarvas den bort mellan början och slutet där det mest känns som om flickorna bara irrar runt och drabbas av den ena lösryckta konstigheten efter den andra.

Samtidigt innehåller boken en del intressanta detaljer. Som det där jordskredet som dödade en massa människor för många år sedan. Jag gillar också sensmoralen – att man inte ska döma boken efter omslaget. Så allt är inte förlorat, även om mittendelen av den här boken kändes väldigt seg.

Jag ger den en tvåa i betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Schäfrar brukar väl anses vara smarta… men inte i den här boken.
Bäst: Ja, det får väl bli det där jordskredet då. Det gav boken lite historisk förankring.

Övrig information

Antal sidor: 200
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1980
Bokomslag: Lennart Frantzén
Boknummer Wahlströms: 2133-2134

Originaltitel: The Secret of the Lost Lake
Utgivningsår i USA: 1962
Bokens olika omslag.

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och den stulna safiren
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och marmortigern

Föregående bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och den stulna safiren
Nästa bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och silverdelfinen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *