Under sommarlovet ska Kitty, Bess och George gå en kurs och lära sig mer om djur och natur. Första dagen får de gå in i det stora fågelhuset och titta på en sällsynt papegoja som heter Carmen. Men då händer det som inte får hända – Carmen försvinner! Hur ska de hitta henne?

Dessutom anklagas Bess för försvinnandet, eftersom det var hon som skrämde iväg Carmen med sitt skrik. Fast det var Todd som skrämde henne.

Boken

I Sverige gavs den här boken ut som den 27:e boken om Lill-Kitty, men enligt den amerikanska ordningen är det faktiskt den 31:a boken i serien. I Sverige valde man att hoppa över en del av böckerna i serien.

Som vanligt vet vi inte heller vem som egentligen skrev boken. Istället används den klassiska pseudonymen Carolyn Keene.

I boken har det gått och blivit sommarlov igen, utan att Kitty och hennes vänner har åldrats alls. De går fortfarande i trean och småbråkar med pojkarna i klassen. Den här gången främst med Todd som har tagit med sig sina insekter till djurkursen. De är dem han skrämmer slag på tjejerna med. Det visar sig då att till och med Kitty är vek när det gäller insekter. Något vi aldrig sett prov på förut! (Lite okarakteristiskt alltså.)

Utöver det får vi lära oss lite mer om Bess, George och Carson. Dels att både George och Bess är morgontrötta. De häller apelsinjuice på flingorna och borstar nästan tänderna med deo när de måste upp tidigt. Kitty är däremot pigg på morgonen.

Vil får också veta att Carson lyssnar på Samba ibland. Kanske inte helt långsökt, även om jag hade gissat att han var mer av en klassiskt eller Frank Sinatra-typ.

En sak som jag också reagerade på är fåglarnas prat. Vad jag har förstått är det inte så att fåglar härmar saker de hör. De har inte diskussioner på människospråk. Därför blir några scener lite märkliga. Men det är ju en barnbok, så låt gå.

Slutsats och betyg

På något sätt kändes inte historien i den här boken som ett riktigt mysterium. En fågel flög bort och sedan försöker Kitty och hennes kompisar hitta den. Förvisso klurar det till sig på slutet och genomgående är det ändå en trevlig bok. Men ett mysterium… mjae… då får man sträcka sig lite.

Sedan är jag inte så förtjust i det där fågelsnacket. Trots att det är en barnbok tycker jag inte att man ska ljuga för barn. Inte i den här sortens bok (i Fantasy, Disney och Pixar går däremot jättebra). Men det är min personliga smak.

Jag gillar heller inte djur i bur. Särskilt Todds stackars insekter som han alltid bär med sig, i en burk. Kom igen, ge dom någon bättre stans att bo eller släpp ut dom i naturen där dom hör hemma.

Nu låter jag mer negativ än jag ändå är till boken. Den var trevligare än jag får det att låta, särskilt slutet som var fint.

Den får en svag trea i betyg av mig.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Omslaget! Boken ser inte alls spännande ut.
Bäst: Busen.

Övrig information

Antal sidor: 83
Första upplagan
Tryckt i Finland, 2008
Bokomslag: Joanie Schwartz
Illustrationer: Jan Naimo Jones
Upplagor:
1 – 2008

Originaltitel: The Fine-Feathered Mystery
Utgivningsår i USA: 1999
Andra omslag till boken: Jag hittade bara den amerikanska och svenska versionen.

Föregående bok: Misstänkt för bus 
Nästa bok: Spöket på teatern