Under en resa till Baltimore dras Kitty in i ett mysterium på ett av stadens djurparker, National Aquarium. Någon hotar personalen och kuratorn ber Kitty om hjälp. Hon tror att hoten hänger ihop med en organisation som många av djurparkens anställda är med i. Organisationen tar tydligt ställning emot lokala föroreningar och har därmed samlat ihop ett antal mäktiga fiender. Strax därpå mördas kuratorn och volymen skruvas upp. Kitty måste hitta mördaren innan hen slår till igen.

Boken

Med på resan till Baltimore är både Bess och George, medan Ned snällt håller sig hemma.

Den här boken gavs ut i februari 1992 och är den 68:e boken i Nancy Drew Files-serien. Som vanligt skrevs den under pseudonymen Carolyn Keene. Senare skulle det visa sig att det varit författarinnan Rosalind Noonan som skrivit berättelsen. Det skulle bli den första och enda Kitty-bok som skrevs av henne. Vilket inte säger någonting särskilt om kvalitén.

För första gången utspelar sig ett Kitty mysterium i Baltimore. En stas som jag associerar med mord och elände, vilket bottnar i en kombination av verklighet och polisserier från 90-talet. Därför känns det också lämpligt att även den här historien innehåller ett mord!

Associationerna till mord verkar ändå inte vara den största anledningen till att den här boken är förlagd i Baltimore. Nej, det har med National Aquarium att göra. Det visar sig nämligen att stället finns på riktigt och är Marylands populäraste turistattraktion.

Själv tycker jag att det är rätt så vågat av författaren att förlägga den här historien mitt bland de anställda på ett av USA:s populäraste djurparken. Kanske var det därför det bara blev en bok? Eller beror det på alla djuren som dör eller blir kidnappade i den här historien?
Japp, du läste rätt, en hel del fiskar fick sätta livet till under den här berättelsen. Det blir dessutom en hel del action, spännande djurinslag och klädsim. Samtidigt som de anställda kämpar emot elaka miljöbovar. Ett tema som blir allt populärare ju senare Kittybok man läser.

Sist vill jag nämna Igelkottfiskarna som nämns i berättelsen. Jag var givetvis tvungen att leta rätt på bilder på dem. De flesta man hittar är på dem i uppblåst format när taggarna sticker ut. Jag har däremot valt en bild på en som ser mer harmonisk ut. Vi kan kalla hen för Kottis.

Slutsats och betyg

Det här är en klassisk mittemellan bok. Den är varken jättebra eller jättedålig. Historien tuffar på och innehåller både bra och dåliga saker.

Eftersom jag själv inte gillar djur i bur så blir hela grejen med djurparken ett minus för mig. Jag föredrar när Kitty löser mysterier i naturreservat till exempel. Men det är min personliga syn på saken.

Å andra sidan erbjuder bakgrundsmiljön en hel del möjligheter för spännande saker. Något som författaren också tar till vara på. Och det är en komplimang. Särskilt ska valarna och delfinerna nämnas.

När det gäller själva mysteriet så fungerar även det lite lagom bra. Jag vill veta vem som ligger bakom och varför men hela historien med de stora miljöbovsbolagen känns ibland lite väl vag.

Vid det här laget har du förmodligen gissat dig till vilket betyg det blir för den här boken, och du har rätt. Det blir en trea!

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att Igelkottfiskarna dör. Eller var det egentligen bra? Det var där jag var som mest engagerad i boken.
Bäst: Det dramastiska slutet var det bästa sedan Kitty hängde i helikoptern över den där vulkanen i ”Sinister Paradise”.

Övrig information

Antal sidor: 195
Första upplagan
Tryckt i Falun 1995
Bokomslag: Tom Galasinski
Boknummer Wahlströms: 2717
Upplagor:
1 – 1995
2 – 1998

Originaltitel: Crosscurrents
Utgivningsår i USA: 1992
Det svenska omslaget bygger på det amerikanska. Sedan hittar jag inga fler.

Föregående bok (enligt den svenska utgivningen): Kitty och mysteriet i öknen
Nästa bok (enligt den svenska utgivningen): Kitty och mysteriet vid drottningens hov

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Nobody’s Business
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Kitty och maratonmysteriet