Trix och spökhuset

– Det var i det där fönstret jag såg ansiktet!, sa Grynet till Trix när de red förbi den hamla fallfärdiga herrgården.
– Det bor ingen där, sa Trix. Men dom säger att det finns en halv miljon gömd i det där gamla spökhuset!
En skatt! Det måste flickorna förstås undersöka. Högar av gamla tidningar och massor med skräp hittade de. Någon skatt såg de inte till – men det hade varit någon där före dem… Tänk om han fortfarande var där!

Trix och Grynet tycker om att rida, har en hemlig klubb och är med om en massa spännande äventyr.

I den här boken lär de också känna Jim – en föräldralös pojke som har rymt ifrån sin elaka farbror och förmyndare. Han har kommit till det lilla samhället Sleepyside för att träffa sin farfar, gubben Fredriksen, som är granne med Trix och hennes familj. Problemet är bara att gubben Fredriksen har blivit plötsligt sjuk och är inlagd på sjukhus – med risk för livet. Kvar står hans hus och ryktet säger att det finns en massa pengar i det.

Boken

Det här är den första boken i serien om Trix. I Sverige gavs den ut 1970 i Rabén & Sjögrens POP-serie. I bokens hemland, USA, gavs boken ut 1948 och den skrevs av Julie Tatham under hennes flicknamn, Julie Campbell.

Boken är en introduktion till Trix, hennes familj och vänner. Hon bor på en gård tillsammans med sin mamma, pappa och bröder. Två av bröderna har åkt på sommarläger. Själv får hon fira sommaren hemma tillsammans med sin lillebror, Bobby. Hon blir också vän med Grynet, en flicka i hennes egen ålder som precis flyttat till staden.

Grynet kommer från en välbärgad familj som har hästar. Och en häst är precis vad Trix vill ha. Grynet å andra sidan vill lära sig cykla och det kan Trix lära henne. I samband med allt det här springer flickorna på ett mysterium och eftersom Trix är den nyfikna sorten ger hon sig i kast med att lösa det.

Till skillnad från Kitty är Trix yngre. Hon är i trettonårsåldern men ändå slående driftig. Hon räddar livet på sin ormbitna lillebror och tvekar inte att försöka hindra en stor brand.

Idag råder man inte människor att suga ut gift men det gjorde man förr.

Ormen som Bobby blir biten av är en Mockasinorm som tillhör den giftigare sorten. Den beskrivs som väldigt färggrann i boken. Min slutsats är att det rör sig om en sorts huggorm, förmodligen ett Kopparhuvud. Den är giftig men skygg.

Eventuellt var det en sådan här som bet Bobby.

Det förekommer en hel del djur i boken; hästar, hundar, ormar, spindlar och höns. Det är heller inte alltid som de behandlas väl. Jag tänker då särskilt på den gula hunden som alla tror är galen av Rabies. Den skjuts så småningom. Något som man som urban västerländsk människa reagerar på. Men det var ju sånt som hände förr. Långt innan djurambulanser fanns.

Det verkar också som att dessa böcker ska läsas i ordning. Mot slutet av boken får nämligen Trix ett uppdrag som nästa bok förmodligen kommer att handla om.

Slutsats och betyg

Det här är den andra boken jag läser av Julie Campbell och den första boken om Trix. Helt tydligt är det här en bok som riktar sig till läsare som både gillar ”hästböcker” och mysterieböcker.

Jag tillhörde inte kategorin tjejer som läste särskilt mycket hästböcker. Det intresserade mig liksom inte. Det gäller tydligen fortfarande och man uppskattar den här boken mer om man gillar hästböcker från första början.

Med det sagt är jag ändå förtjust i miljön. Jag gillar att läsa om småstäder där alla känner alla. Jag gillar också hur alla dessa personer beskrivs och det var samma sak i ”Ginny och mysteriet med ljusstakarna” som Julie också skrev.

Jag tycker också att mysteriet är ok. Lite småskaligt men mysigt. Det påminner också om den första boken med Kitty, ”Kitty som detektiv – Klockmysteriet”. Där skurken är ute efter ett arv som rättmätigt tillhör en mycket snällare person och det är upp till Trix/Kitty att skippa rättvisa. Det är ett bra sätt att introducera en hjälte på.

Sedan tycker jag att historien annars är lite knyckig. Det händer en massa saker som inte direkt har med mysteriet att göra. Vilket drar ner helhetsintrycket. På det sättet var boken om Ginny bättre. Det gör att betyget för den här boken blir en svag trea. Jag hoppas att nästa bok blir bättre.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Allt som hade med den galna hunden att göra.
Bäst: Att Trix är så himla driftig, trevlig och självklar. Jag hade nog velat bli vän med henne när jag var i den åldern.