Chris och ormkvinnans hemlighet

När den unga kvinnan fick syn på Chris dök hon ner i vattnet med båda ormarna slingrande runt axlarna.
– Brenda! ropade Chris. Stanna!
Men ormkvinnan var en skicklig simmare och hade redan hunnit ett långt stycke.
Jag måste få tag på en båt, tänkte Chris och såg efter Brenda, som syntes tydligt i månskenet.

Chris hamnar mitt i en storm och tvingas övernatta i ett litet samhälle. Där visar det sig att någon stjäl byns alla brunnar. Chris listar snart ut att det på något sätt hänger ihop med olika koder som brunnarna är markerade med. Det verkar som att man kan använda sig av dem för att hitta en skatt!

Marge Hallorans souvenirträ som önskar brunn stjäls när Susan, Christine och Marge övernattar på Stowaway Cabins.

Boken

Det här är den tredje boken i serien om Chris och den gavs ut 1982. Som vanligt skrevs den under pseudonymen Marilyn Ezzell. Den svenska översättningen kom tre år senare och den skulle också bli den sista översättningen av en Chris-bok. De resterande fem böckerna i serien kom aldrig ut här.

Till skillnad från de två tidigare böckerna i serien är den här boken betydligt mer fantasifull. Det är full gas med prinsessor, dresserade ormar, ”häxor”, sjömän och skatter som ska hittas.

Det sägs att serien lugnar ner sig och blir lite mer realistisk i den sista halvan.

Jag vill ändå uppehålla mig lite vid de dresserade ormarna, Biffy och Buffy, vilket var det jag fastnade mest på i boken. Där framställs de nästan som hundar i sin tillgivenhet.

Hur det är möjligt för Chris och Brenda att läsa av ormarnas känsloläge framgår inte riktigt. Jag har även läst på lite om ormträning och man kan INTE lära ormar trix. Det är förmodligen också svårt att få dem att följa ljudsignaler eftersom ormar har väldigt taskig hörsel. Så jag hoppas att unga läsare inte blir vilseledda av den här boken.

Den här killen förklarar rätt så bra hur, när och varför man ska tämja sin orm. (Videon är på engelska.)

Visst är ormar fascinerande!? Även om jag personligen föredrar om de lever i det fria. Förslagsvis en bit ifrån mig.

Slutsats och betyg

Alltså, jag vet inte vad som hände när man skrev den här boken? Men jösses…

I och med att historien var så himla fantasifull så tyckte jag att det blev för mycket. Det var nästan som ett äventyr med Tintin. Jag gillar i och för sig Tintin, men Tintin är Tintin och Chris är inte Tintin.

Det jag däremot funderade på är om jag hade gillat den här boken mer som 12-åring. Och det är faktiskt möjligt. Nu tyckte jag att historien kändes för okarakteristisk för Chris. Nästan som en pastisch.

Trots detta finns det bra delar i boken – som skattletande och den försvunna sjömannen. Men hade det behövts en prinsessa, som dessutom var ormdansare? … mja…

Jag hade gärna bytt ut åtminstone lite av det mot bättre miljöbeskrivningar. Det hade gjort boken mysigare.

Sedan vill jag prata lite om omslaget till den här boken. Jag undrar nämligen varför man valde just det. Boken innehåller en mängd spännande scener som hade gjort sig fina på ett bokomslag. Så varför har man valt detta? Också jäkligt märkligt.

Jag misstänker också att den här boken var den stora anledningen till att det inte gavs ut några fler böcker om Chris. Den känns som ett magplask. Vilket är synd för jag kände inte samma sak för de tidigare böckerna i serien. Dessutom gillar jag Chris.

Men ändå, mitt betyg för detta kan inte bli mer än en etta.