Snön har fallit över Stockholm. Det är sportlov och Monika och Peter har fått uppdrag inom filmen. De ska spela två småroller i Monikas mammas nya film. På så sätt blir de bekanta med Maria som också är med i filmen. Hon är Sveriges nästa stora stjärna och hemskt rar. Problemet är bara hennes nya kille. Han verkar skum på något vis. Monika och Peter börja försöka ta reda varför och spåren leder till några flyktingar från Ungern…

Ett par bekanta ansikten från den förra boken dyker upp även i den här historien. Det är moster Rut, morfar och Irma. Vi får dessutom lära känna Monikas föräldrar, Inga och Sverker, lite bättre.

Precis som den förra historien utvecklar sig mysteriet till en riktig spionhistoria.

Boken

Det här är den andra boken i serien om Monika och Peter och den gavs ut 1959, ett år efter den första. Det är väldigt bra om man har läst den första boken i serien innan man läser den här. Det finns nämligen en del spoilers i den här boken.

Boken skrevs även under pseudonymen Rut Hall och bakom den döljer sig Eva Berlin. Intressant nog bode hon ju ett par år i Wien, innan kriget bröt ut. Hon var dessutom gift med en rysk köpman. Så man undrar ju lite över hennes relation till Sovjetunionen när Kalla kriget sedan drog igång.

Roligt med boken är också att den utspelar sig i Stockholm, främst på Östermalm men också på Dalagatan, där man byggt nya hus. Nya för slutet på 50-talet alltså!

Det figurerar dessutom en del ungrare i boken, som har flytt sitt hemland efter revolten 1956. I samband med det tog Sverige emot en hel del flyktingar. Som vi bland annat kan höra i det här gamla klippet från Sveriges Radio:

Det ska också sägas att de här böckerna är lite som gamla svart-vita filmer. Både när det gäller språket och hur personerna relaterar till varandra. Som här, när morfar kommer på besök och det bjuds på mat:

Peter å andra sidan verkar inte ta illa upp när det gäller att bli kallad för kavaljer.

Slutsats och betyg

Jag känner mig nog lite besviken efter den första boken som jag tyckte mycket om. Den här historien kändes lite rörigare. Den hade också en mängd passager där det egentligen inte händer så mycket. Samtidigt som man som läsare redan vet allt man behöver veta för att historien ska fortgå.

Det jag fortfarande gillar är mysteriet i sig. Jag förstår inte varför det inte skrevs fler thrillerböcker för unga läsare. Eller var det bara flickor som inte gillade det på 50-60-talet?

Genom boken finns det också en tendens till att underskatta flickor och oftast är det pojkarna/männen som står för de stora slutsatserna/handlingarna. Delvis på grund av att flickorna inte verkar lite tillräckligt på sig själva. Det känns ju tidstypiskt men det är något jag reagerar på. Därför blir jag också väldigt glad för undantagen.

Som stockholmare uppskattar jag också miljön. Det är roligt när man känner igen gator och ställen.

Ändå saknas det lilla extra och jag ger den här boken en stark tvåa i betyg. Jag hoppas ”Rut” hittar tillbaka till sin gamla form i nästa bok. (Som jag ser fram emot att läsa.)

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Alla långsamma passager när det bara tänks.
Bäst: När morfar/professorn dyker upp i boken. Honom gillar jag. Jag gillar också det här fina meningsutbytet mellan honom och Monika:

Övrig information

Antal sidor: 136
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1959
Bokomslag: Inte angivet
Wahlströms boknummer: 959

Föregående bok: Fallet Irma
Nästa bok: Fallet Isabella