En tjuv härjar i skolan och en av Mårtens bästa kompisar, Björn, blir anklagad för stölderna. Hans far har ju precis blivit påkommen med att förskingra pengar från banken han arbetade på. Det är klart att sonen är likadan. Men Mårten är inte så säker. Hon bestämmer sig för att verkligen gå till botten med alla stölder och hitta den verkliga tjuven.

Mårten har flyttat till Sydnorge med sin far som är polismästare. Där är allting frid och fröjd tills en stöldturné drar igång. Det är dessutom inte bara i skolan som saker stjäls. Det har även varit inbrott i några hus. Mårtens inser snart att stölderna på något sätt hänger ihop med de skumraskaffärer som pågår i Sörviken. Med risk för liv och lem börjar Mårten bevaka viken.

Boken

Samma år som de allierade invaderade Normandie släpptes den här boken, om flickdetektiven Mårten som namnet till trots alltså är en flicka. I Norge släpptes den första Kittyboken 1941 och vi kan väl gissa att idén till historierna om Mårten var inspirerade av hennes framgångar. Kitty var väldigt populär i Norge.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon information om författaren. Därför tror jag att det rör sig om en pseudonym. Det är ju heller inte särskilt ovanligt för böcker av den här typen. Riktiga namn är snarare ovanligare. Med anledning av detta är det ändå på sin plats med en efterlysning. Om du vet något om Jane Mårvig får du gärna berätta det för mig.

Boken gavs som sagt ut 1944 i Norge. Året därpå kom den svenska översättningen. I historien märks inte något av ockupationen. Däremot händer det faktiskt en hel del andra hemska saker. Jag reagerade främst på scenen när Annie blir attackerad av en mycket obehaglig man #MeToo.

En sådan här scen scen skulle aldrig förekomma i en Kittybok till exempel. Till saken hör också att mannen är känd som en av stadens värsta ”fyllbultar” – en annan sak som man gärna hoppar över i andra ungdomsböcker. Fylleri, alltså. Men här förekommer det och utgör en del av historien.

Men allt är inte mörkt och rått. På många sätt tycker jag att Mårten påminner om Betty. Hon har många vänner och tillsammans ställer de upp för varandra. De är också väldigt rättrådiga. Dessutom ställs både Mårten och Betty inför moraliska dilemman när det gäller fattiga och rika. För visst är det skillnad på folk och folk i de här berättelserna. Som att Björn, som först var rik och populär, skyrs som pesten av folk när det sedan visar sig att hans pappa var ohederlig. Då måste ju han vara det också. På samma sätt som Mårtens ord väger tyngre än andras eftersom hennes pappa är polismästare.

På det här sättet beskrevs många av de tidiga ungdomsböckerna – såg man ful ut, så var man förmodligen ondsint också.

Sedan har vi det norska landskapet. Den här historien utspelar sig över en förhållandevis lång period – hela höstterminen faktiskt. Som läsare får man följa med och känns hur årstiderna växlar. Vi får också veta att historien utspelar sig i Sydnorge, i närheten av Sörviken. Exakt var detta ligger har jag däremot inte lyckats klura ut. Det verkar inte finnas i verkligheten.

I närheten av Mårtens by ska det dessutom finnas en liten hamn med båtar, där de så kallade ”tattarna” bor. Jo, det, skrivs faktiskt så. Boken innehåller nämligen en hel del stereotyper.

Slutsats och betyg

Trots att den här boken har åldrats en hel del så tyckte jag faktiskt mycket om den. Förmodligen har det med de där mörkare delarna att göra. Jag brukar ju gilla det – när allt inte alltid är så tillrättalagt. Folk super och det finns människor som tar sig friheter de inte ska. Nu ska det sägas att Annie klarar sig ifrån den där situationen och stereotyper berättar inte nödvändigtvis sanningen om människor.

Som jag skrev ovan, så påminner Mårten väldig mycket om Betty. De skulle kunna vara samma person känns det som. Påhittiga och rättrådiga. Lätt att tycka om. Hon ger sig efter tjuven eftersom det vore orättvist att Björn åkte dit för något han inte gjort. Därtill ligger hon och smyger på dem hon egentligen tror är skurkarna, oavsett väder. Därmed utför hon en hel del hederligt detektivarbete. Vilket är ett kriterium för att kunna kalla sig detektiv. Hon är därtill listig.

Jag uppskattade också den lilla romantiken som dök upp mot slutet av boken. Jag brukar inte vara överförtjust i sånt i böcker som detta, särskilt när det tar över historien för mycket. Men här tyckte jag att den delen var lagom och helt på sin plats. Det var till och med lite härligt.

Det jag också gillade med boken var att den tog en oväntad vändning tre-fjärdedelar in. Jag trodde den skulle lunka på som den börjat, men tji fick jag. Jag lyckades inte heller lista ut vem som var skurken. Eller rättare sagt, jag gissade fel. Det blir det fina pluspoäng för. Därför får den här boken också en stark fyra (väldigt nära en femma) i betyg. Jag hoppas att nästa bok i serien också håller fin form.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: ”Tattar”-stereotypen.
Bäst: När historien tog en vändning och jag började funderar på vad sjutton den egentligen skulle ta vägen.

Övrig information

Antal sidor: 139
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1945
Bokomslag: Inte angivet
Wahlströms boknummer: 423

Föregående bok: –
Nästa bok: Det spökar, Mårten!