Aldrig ska jag glömma den där gråkalla dagen i oktober. Som vanligt hämtade min bästa kompis Petra mig till lunchen, och det var meningen att vi skulle äta på Tempo. Men det var lång kö där, så vi gick till grillkiosken i korsningen Kungsgatan – järnvägen.
Jag önskar att vi inte hade gjort det…

Vid vägskälet inträffar en stor, otäck tågolycka och i samband med den blir Carina bekant med en flicka. Chockad efter upplevelsen är hon stum. Men det visar sig att hennes biljett gick till Malmhammar, men varken där eller någon annanstans verkar någon sakna henne. Vem är hon?

Boken

Det här är den tredje boken i serien om flickdetektiven Carina Fjellström. Den är dessutom skriven under samma pseudonym som titeldetektiven. Medan egentliga författaren var Bengt-Åke Cras som gjort sig mer känd för sina ungdomsböcker på sporttema.

Böckerna om Carina är ofta mer brutala och mörka än många andra böcker om flickdetektiver. Det gäller även den här boken. Den otäcka tågolyckan, undran om den okända flickan är knarkare, alla röker och sedan blir Carinas mamma med barn också, så vissa karaktärer har uppenbarligen sex.

Sedan kallas en av personerna för slampa också. Däremot känner jag mig inte helt säker på att kvinnan verkligen menar att systerdottern är en slampa. Eller är jag bara naiv?

I boken dyker som vanligt både Tomas, Petra och Connie upp. Det görs vissa referenser till tidigare böcker och generellt är det nog bra att läsa böckerna om Carina i ordning.

Slutsats och betyg

Nu tycker jag nog att Bengt-Åke Cras börjar hitta formen för de här böckerna. Det var också bra att Carina fick vara lite mer detektiv i den här boken, istället för Petra eller Tomas. Här tar hon mer plats. Samtidigt finns det lite mer att önska på den fronten. Fram med lite tydligare list Carina!

Jag tänker också att jag borde läsa någon mer bok av Bengt-Åke, för att förstå om det är ett genomgående tema för hans huvudkaraktärer. Eller om han faktiskt har problem med att låta just Carina skina.

Nåväl, med allt det sagt tycker jag ändå att det är intressant att läsa de här böckerna, i all sin råhet. Jag tycker också att upplösningen på mysteriet var rätt så bra.

Jag ger den här boken en stark trea i betyg.

Bäst och sämst

Sämst: ”Baksidestexten” (ingressen i den här texten). Den säger ingenting egentligen, och något mer tycker jag att en sådan text ska säga.
Bäst: Det var ändå lite roligt när pappan berättade om bråket med mamman.

Övrig information

Antal sidor: 153
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1983
Bokomslag: Waltraud Månsson
Wahlströms boknummer: 2272

Föregående bok: Vem är skyldig?
Nästa bok: Den otäcka sanningen