– Kedjan är min egen men apan är Lones, sa Sheila. Konstigt att hon inte tog den med sig när hon försvann. Hon sa alltid att den skyddade henne.
Peggy stirrade på amuletten. Det var något som inte stämde, men vad?

Boken

Det här är den trettonde boken i serien om Peggy och den gavs ut 1970 i hemlandet Danmark. I Sverige kom den ut sex år senare, 1976. Som vanligt skrevs den av den danska barn- och ungdomsboksförfattaren Niels O. Levinsen, under pseudonymen H. J. Temple.

Den här gången bär det av till Storbritannien. I den förra boken fick vi veta att Peggys mamma egentligen kommer från England och att Peggy därför pratar flytande engelska. Så när en dans flicka mystiskt försvinner från ett internat kallar polisen och John Bannerhorn in Peggy. De ber henne ta plats på internatet för att snoka lite.

Det lite märklig att Peggys pappa den här gången reagerar rätt så starkt emot Peggys upptåg. Han vill inte att hon ska åka iväg och leka detektiv. Det struntar Peggy högaktningsfullt i och på nästa sida landar hon i England.

Internatet som Peggy sedan kommer till är fyllt av flickor. Där finns också prefekter och pennalism. Det innebär nattliga uppdrag och märkliga regler. Frågan blir snart om det finns något samband mellan dem och Lones försvinnande.

På skolan blir Peggy också bekant med Sheila, Lones rumskamrat och bästa vän. De andra flickorna säger att hon ljuger. Men är det verkligen sant?

Peggy blir också vän med en hemlig kontaktperson på pojkskolan i närheten. De möts i hemlighet på nätterna och snart upptäcker Peggy att det inte bara är hon som smyger runt om nätterna…

Slutsats och betyg

Det är som vanligt en fröjd att sätta tänderna i en Peggy-bok. Dessutom gillar mysterier som utspelar sig flickskolor sedan tidigare. Jag vet inte riktigt varför…
En annan bok som jag gillade på temat var Kittyboken Sisters in Crime.

Historierna i sig skiljer sig en del men bakgrunden och de sedvanliga karaktärerna känns igen; den missförstådda flickan, den elaka flickan, och så vidare.

Mellan raderna tycker jag mig också förstå att författaren inte tycker att det här med internatskolor är helt okomplicerat – att priviligierade unga hamnar där. Det faktum att en av flickorna är mycket fattigare tas upp och Peggy själv skakar själv på huvudet åt ”Enland och deras eviga internat!”.

Nåväl, givetvis gillar jag allt detta och mysteriet med den försvunna flickan. Samtidigt känns historien delvis lite spretig. Vissa karaktärer verkar inte ha någon egentlig funktion och slutet känns lite som en nödlösning. Men vad gör väl det när det utspelar sig på en flickskola.

Jag ger boken en svag fyra i betyg.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Att den där killen visade sig vara 40 år. Hur kunde Peggy gå på den?
Bäst: Internatskolan såklart!

Övrig information

Antal sidor: 157
Första upplagan
Tryckt i Falun, 1976
Bokomslag: Lennart Frantzén
Wahlströms boknummer: 1866
Originaltitel: Peggy på kostskole

Föregående bok: Peggy och mannen med sammets-masken
Nästa bok: Peggy och den röda pilen