Chris är arton, har glasögon och är både deckarförfattare och deckare. I början av åttiotalet gjorde hon entre som hjältinna, men särskilt långlivad blev hon inte. I USA anklagas hon ibland för att vara en parodi, inspirerad av de andra flickdetektiverna, men är det verkligen så?
Totalt skrevs det åtta böcker om Chris, bara tre av dessa översattes till svenska och det är dessa jag nu läst. Jag kan delvis förstå resonemanget kring att dessa böcker skulle fungera som parodier. De är överfulla med pastischer från genren – arvstvister, lönnrum i slott, försvunna skatter och människor som inte är dem de utger sig för att vara. En bok innehåller till och med en prinsessa. Ja, det är lite som Kitty på steroider!
Ändå tror jag nog att böckerna är skrivna mer som en hyllning till genren, än som en parodi. Men var beredd, om du har tänkt läsa böckerna.
Som läsare bör man också kunna se mellan fingrarna på lite logiska luckor. Poängen med de här böckerna är mer att det ska vara extra allt än att de är korrekta.
Serien saknar också riktigt starka bifigurer som kan avlasta Chris. Hon hade mått bra av en Bess vid sin sida. Istället har hon en katt. Han verkar visserligen smart för att vara katt, men några lustiga kommentarer bjuder han inte på.
Det ska också sägas att bokserien senare lugnade ner sig med allt överdåd. De sista böckerna i serien ska vara betydligt mer nertonade. Tyvärr fick vi i Sverige aldrig tillfälle att läsa dem. Gissningsvis för att de tre böcker som ändå gavs ut här, inte blev särskilt populära. I Norge fungerade de däremot. Där översattes hela serien.
Superkrafter
Det jag ändå gillar med Chris är hennes förmåga att klä ut sig. Det fungerar som en återkommande superkraft i de här böckerna. Kanske är det inspirerat av Sherlock Holmes som gjorde samma sak för att få information som han annars inte skulle få, eller för att undkomma sina fiender. Den här förmågan hos Chris är hennes största tillgång.
Hon är också rätt så listig när det gäller att lägga ihop ett och ett. Hennes slutsatser bygger mer på hederligt detektivarbete och inte magkänsla. Det hedrar henne.
Jag gillar också att att böckerna är skrivna på ett mer reflekterande sätt. Som läsare får vi följa med i Chris tankegångar mer än andra flickdetektiver. Och det känns uppiggande.
Trots alla dessa fina egenskaper så gav jag aldrig någon Chris-bok ett toppbetyg. Den sista boken tyckte jag faktiskt inte alls om. Ändå känner jag mig snuvad på konfekten. Jag såg faktiskt fram emot att läsa en riktigt bra Chris-bok. Och jag tror att det finns, bara inte på svenska.