På Starhurst är det febril verksamhet, skolans flickor förbereder en teaterpjäs och biljetterna är utsålda. Därför flyttar de uppsättningen till Mozartteatern. Men knappt hinner flickorna sätta foten innanför teaterns dörr innan det första spöket dyker upp. Det hörs också mystiska ljud och rustningar rör på sig självmant. Något mystiskt är onekligen i görningen så Mary och Lou bestämmer sig för att försöka ta reda på vad.

Teatern ägs av en pensionerad operasångerska. Hon menar bestämt att inget underligt försiggår på teatern. Å andra sidan var det ju den där juvelstölden för några år sedan… smyckena hittades aldrig och det var mystiskt.

Vid sidan av teateruppsättningen pågår det också en musiktävling. Skolans alla musikelever har fått komponera en sång. Danasystrarna har försökt skicka in sitt bidrag flera gånger. Men sången verkar alltid bli snodd på vägen. När låten sedan blir en radiohit anklagas systrarna för att ha plagierat den.

Boken

Det här är den 17 boken i serien om Mary och Lou. Trots det släpptes den redan som bok nummer fyra i Sverige, vilket egentligen är lite märkligt. I den här boken har de tillexempel börjat träffa två pojkar som sedan (enligt den svenska utgivningen) inte dyker upp på typ tio böcker igen.

I USA gavs den här boken ut 1955 för första gången och i Sverige dök den upp 1962. Det var också den första boken som skrevs av Harriet Stratemeyer. Böckerna om Mary & Lou hade ju alltid varit mest hennes bebis. Som en motsvarighet till Hardybröderna. Och vem vet, kanske påminde systrarna henne om henne själv och Edna. Två flickor som inte heller backade för äventyr.

Den första svenska utgåvan av den här boken innehåller en del underligheter. Först omnämns Mary & Lou som tvillingar!? (De är systrar och inget annat.) Sedan i mitten av boken dyker en nästintill tom sida upp. Är det ett misstag eller ett nytt stilistiskt grepp?

Den här boken räknas annars som en Danaklassiker som många fans gillar. Mest för att den är lite läskig med alla spöken.

Jag tror det här var den första boken i serien som jag läste. Jag kommer ihåg att var tvungen att sova med ljuset tänt.

Jolie

Lämpligt nog (eftersom det i skrivande stund är vår) innehåller boken också lite poesi skriven av Mary och Lou. 😀

I boken får vi ju också träffa Mary och Lous pojkvänner, Ken och Chris, två dansanta killar.

Slutsats och betyg

Det känns lite som att Harriet var riktigt sugen på att skriva den här boken. Efter att ha stått vid sidan av och sett Leslie och Mildred göra sina versioner. Här visar Harriet hur en slipsten ska dras.

Främst tycker jag att den här boken är mindre krånglig än vad många andra böcker är. Delvis beror det på att flickorna flackar runt mindre. De är på teatern eller i skolan. Punkt.

Boken innehåller inte heller överdrivet många karaktärer och de två mysterierna blir aldrig röriga.

Däremot är det som vanligt ingen större skillnad på Mary och Lou, förutom åldern och hårfärgen. Det känns lika trist som vanligt.

Trots det gillar jag den här boken. Spöken i teatermiljö är alltid lite tacksamt att skriva om. Boken innehåller också en del spännande scener och lagom mycket gnabb med Lettie. För att vara en Mary & Lou bok var det här riktigt bra. Därför ger jag den också en svag femma. Kul!

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Ge flickorna lite mer personlighet!
Bäst: Det spökar ju!

Skojigt var också när Lou skulle återupplivas. Kan någon förklara hur sprit på pannan kan hjälpa?

Övrig information

Antal sidor: 185
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1962
Bokomslag: Ej namngiven
Boknummer Wahlströms: 1116-1117

Originaltitel: The Ghost in the Gallery
Utgivningsår i USA: 1955
Bokens olika omslag.

Föregående bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och lönnrummets gåta
Nästa bok (enligt den amerikanska utgivningen): Mary, Lou och den svarta blomman

Föregående bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och sedelmysteriet
Nästa bok (enligt B. Wahlströms utgivning): Mary, Lou och det hemliga rummet