Peggy och den enögde mannen

En fin fransk herre har kommit på besök. Han ska intyga äktheten i konstverket med ”de sladdrande damerna”. En tavla som är målad av den kända konstnären van Reuten men som numera ägs av journalisten Bannerhorns chef. Men är det verkligen en äkta va Reuten? Den franske herren menar att tavlan är en förfalskning. Så vart har originalet tagit vägen?

Det danska originalomslaget.

Tillsammans med Bannerhorn tar Peggy upp jakten på förfalskaren och det visar sig snart att det hela måste röra sig om ett insidejobb. Någon nära vän eller familjemedlem måste ligga bakom stölden.

Boken

Det här är den nionde boken om Peggy. Trots detta gavs den ut som nummer åtta i Sverige. B. Wahlströms stökade nämligen om ordningen på böckerna när de gavs ut här. Lyckligtvis påverkar det inte läsningen för man behöver inte nödvändigtvis läsa dem i ordning.

Boken skrevs under pseudonymen H. J. Temple som Niels O. Levinsen använde sig av när han skrev om Peggy. Vid det här laget har han dessutom blivit varm i kläderna så nu är det rätt så tydligt vem Peggy och alla andra är.

I den här boken är Peggy tillbaka i Köpenhamn. Hon bor hos farmor och farfar och de stör sig inte det minsta på Peggys detektivarbete. Hon verkar få komma och gå precis som hon vill. Å andra sidan brukar det alltid gå bra. Och vid det här laget har Peggy blivit riktigt skicklig – hon smyger och förföljer den ena skummisen efter den andra. Sedan lägger hon ihop ett och ett.

Den här gången handlar fallet om ett antal stulna värdesaker. Personligen blev jag lite besviken när det visade sig att van Reuten inte var en verklig konstnär. Det berättas ju väldigt livfullt om den förfalskade tavlan – där två borgardamer från 1600-talet, står och skvallrar över gatan. Det låter som ett konstverk hade kunnat ha gjorts i Nederländerna på 1600-talet. Det fanns många fina konstnärer i landet då.

Nåväl.

Bannerhorn och Peggys relation går från klarhet till klarhet. Jag brukar ofta höja på ögonbrynen kring att Peggy inte har särskilt många jämnåriga vänner, eller att hennes föräldrar inte verkar bry sig så väldigt mycket om henne. Rent tekniskt hade överbeskyddande föräldrar ställt till problem och Peggy hade aldrig fått lösa några mysterier. Så det finns en anledning. Intressant nog tar Bannerhorn någon sorts papparoll i den här boken. Särskilt när han säger åt Peggy att gå hem.

Peggy gillar inte att bli hemskickad.

Slutsats och betyg

Det här har börjat bli en härlig vana – att läsa Peggy-böcker och mysa ner sig. Jag skulle nästan kunna säga att Peggy-serien har blivit min favorit av alla dessa gamla böcker om flickdetektiver. Delvis kanske det beror på bättre översättningar, men ännu mer handlar det om pusseldeckaraspekterna. Nej, en Peggybok är inte lika actionfylld som en Kittybok men de är mer verklighetstrogna och har ofta bättre komponerade historier.

Den här boken är inget undantag.
Jag ger den här boken en fyra i betyg, som vanligt.

Bäst och sämst *Spoilervarning

Sämst: Jaha du. Vad ska jag hitta på den här gången. Tempot var lite långsamt i mitten?
Bäst: Pusseldeckare är det bästa!

Övrig information

Antal sidor: 154
Första upplagan
Tryckt i Stockholm, 1971
Bokomslag: Lennart Frantzén
Wahlströms boknummer: 1577
Originaltitel: Peggy og det stjålne maleri

Föregående bok: Peggy och de 7 nycklarna
Nästa bok: Peggy och det hemliga brevet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *